Kämpaglöd

Hon låter som en aktivist på barrikaderna, eller en engagerad politiker. Vad Toka Abu Eid än säger, så gör hon det med glöd. När hon pratar om vännerna lyser hon upp, och hon utstrålar stolthet och kraft när hon berättar om skolan. När hon kommer till allt det orättvisa hon har varit med om gråter hon. Som när hon beskriver hur hennes nyopererade ben blev infekterat och hon blev akut sjuk.

Pistolhotades på väg till sjukhus

Det var mitt i natten, hon hade hög feber och hennes pappa bar henne i famnen till gränskontrollen i Betlehem för att ta henne till ett israeliskt sjukhus. Men vakterna ville inte släppa igenom dem.

– De höll en pistol mot min tinning och hotade att skjuta mig om vi inte vände om! Jag var bara elva år och jättesjuk och helt förtvivlad. Jag blev så fruktansvärt rädd, säger Toka.

Benet kunde kanske ha räddats

14-åriga Toka bor i byn al-Karmil utanför Hebron på Västbanken i Palestina, och när hon var tio fick hon cancer. Eftersom Palestina ockuperas av Israel är palestiniernas rörelsefrihet väldigt begränsad, och för Toka och hennes familj, precis som för de allra flesta som bor på Västbanken, krävs det tillstånd för att för att få passera gränskontrollerna in till Israel. Den där gången mitt i natten hade de inget tillstånd. De blev kvarhållna i många timmar. Kanske hade hennes ben gått att rädda om hon hade fått vård i tid, det är svårt att veta.
– Tokas berättelse är vårt lands berättelse. Myndigheternas utdragna processer, utsattheten och runtskickandet. Så är det för alldeles för många människor, säger Iyad Hamdan, som jobbar för det Diakoniastödda rehabiliteringsprogrammet.

Älskar skolan

Det är mattelektion i årskurs sju i grundskolan i al-Karmil. Klassrummet är litet men trivsamt, väggarna är fyllda med färgglada målningar av blommor och djur. Ett femtontal tjejer lyssnar koncentrerat när läraren förklarar hur man räknar ut hastighet. Toka Abu Eid får gå fram till tavlan och räkna ut ett tal, hon klarar det lätt. Kryckan låter hon stå i hörnet. Numera är hon en av skolans bästa elever.
– Jag tycker om att gå i skolan! Mitt favoritämne är arabiska, jag tycker om att skriva. Jag vill berätta min historia, kanske skriva en bok, säger Toka.

Skolan jobbar för att inkludera barn

Tokas skola jobbar med inkludering av barn med funktionsnedsättning. De stöttas av Disability Rights Program, som stöds av Diakonia, och läraren Asma' Harb berättar att de jobbar aktivt för att barnen med funktionsnedsättning ska känna sig som vilka elever som helst.
– För oss lärare är det viktigt att jobba med akademisk inkludering, att barnen hänger med i skolan som andra. Skolorna måste lära sig, men det är inte alltid lätt, säger Asma' Harb.

"Vi bär hennes macka"

På skolans väggar har barnen målat konstverk som föreställer barn i rullstol tillsammans med barn som går, citat om hur alla kan vara vänner och är lika mycket värda. Hala Abu Taha är Tokas kompis och har tillsammans med sju andra tjejer startat en grupp som de kallar "Bli min vän".
– Vi stöttar Toka och andra barn med funktionsnedsättning för att de ska känna sig som alla andra. Vi försöker göra livet enklare för Toka genom att hjälpa henne att bära hennes macka på lunchrasten eller hålla henne sällskap när hon väntar på att bli hämtad efter skolan, säger Hala.

Toka grät efter amputeringen

För Tokas del innebär stödet från rehabiliteringsprogrammet inte bara att hon nu kan gå i skolan – det var ett sätt att ta sig vidare efter två tuffa år med cancer. Efter amputeringen ville hon inte lämna huset.
– Det kändes som att alla pratade om mig och tittade på mig. Jag kände mig så konstig och knäpp, säger Toka.
Hon fick hjälp av en socialarbetare från programmet, både med praktiska saker som att gå på toaletten och med svårare saker som att prata om allt som hänt och börja acceptera hur livet är nu.
– Jag förstod att jag behövde ta hand om min framtid. Antingen bestämmer jag mig för att acceptera mig själv som jag är eller så ger jag upp. Livet är ju inte slut för att benet är borta.

Kamp för kvinnors rätt

Och Toka Abu Eid kommer att fortsätta att stå på barrikaderna, det är ett som är säkert.
– Förut ville jag bli läkare. Men sen ändrade jag mig efter allt jag har varit med om. Jag bryr mig väldigt mycket om jämställdhet, kvinnor har det svårt här. Så jag vill jobba med kvinnors rättigheter när jag blir stor.