Jag hjälper människor som skadats, det är allt. Men när man började bomba vår by kände vi att det dags för oss att ge oss av. Jag gör inte det här för min egen skull, utan för min son. Vi fick honom efter att vi varit gifta i sex år. Han betyder allt för oss.

Efter att vi lämnade Syrien har vi inte hittat ett enda land som är berett att ta emot oss, eftersom vi är palestinska syrier. Först tog vi oss till Turkiet. Syriska flyktingar är välkomna där men vi fick inte stanna. Vi försökte med Egypten men var inte välkomna där heller. Så vi bestämde oss för att försöka med Europa. Jag hade aldrig haft en tanke på att lämna mitt hemland, att fly till Europa. Det finns ingen bättre plats än där jag bor. Men vi hade inget val.

Vårt första avtal med smugglare kostade oss 4 000 dollar. De sa till oss att det är lätt att ta sig till Europa, att korsa havet till Grekland. Så vi betalade.

Kan inte simma

Vi placerades i en lastbil som i vanliga fall används för djurtransporter. Vi var 34 personer. Vi satt tätt sammanpressade och kunde inte röra oss, så satt vi i tolv timmar tills vi var framme vid kusten. Där släpptes vi av i en skog och blev tillsagda att gömma oss i väntan på en båt. Vi var tvungna att vara alldeles tysta.

Efter ett tag började vår son att gråta. För att få tyst på honom la smugglaren handen över hans mun. Han såg att min son höll på att kvävas – om jag inte hade ingripit hade han dött.

Båten rymde 17 personer, vi var 34. Smugglarna sa till oss att vi skulle sänka båten så fort vi såg den grekiska kusten. När vi närmade oss den grekiska ön såg de yngre killarna ombord till att båten sjönk. Vi hamnade i vattnet och försökte hålla oss flytande. Ungefär en timme låg vi där i vattnet. Min fru och vår son kan inte simma, de höll på att dö men några andra flyktingar från samma båt upptäckte vad som höll på att hända och simmade tillbaka för att rädda dem.

När vi kom i land möttes vi av den grekiska militären. De såg att vi var en familj med ett litet barn och behandlade oss bättre än de andra flyktingarna. De tog oss till en annan ö och där blev vi kvar i fem dagar. Sedan fördes vi till ett interneringsläger och där var vi kvar i nästan två veckor. Det var som ett fängelse. Omständigheterna var ok men vi behandlades mycket illa av polisen. Jag förstår inte varför de uppförde sig så mot oss.

När vi släpptes tog vi oss till Aten där vi stannade i 2,5 månader. Vi sålde alla våra värdesaker för att betala för den fortsatta resan. Vi ingick i en grupp med flyktingar som smugglades från Grekland till Montenegro.

Krävde mer pengar

Vi hade ingen aning om var vi befann oss. Någonstans längs vägen fick vi vänta i ett skjul i tre dygn. Till slut dök en lastbil upp. En djurtransport, igen. Det fanns knappt plats för 20 personer men de klämde in 60. Den här gången tog resan fem timmar, sen stannade vi någonstans i bergen.

Fortsättningen gick över två bergspass och trots att vi redan hade betalat för hela resan krävde smugglarna plötsligt mer pengar. Vi fick välja, sa de, antingen betala och bli körda upp till bergstoppen, eller inte betala och gå till fots. Bara åtta av sextio personer betalade. Jag var en av dem. Jag gjorde det eftersom det inte hade varit möjligt för min fru och min son att gå till fots hela vägen.

Uppe på berget blev vi anvisade ett litet skjul där vi väntade i sex timmar. Det var natt och iskallt. Jag har aldrig upplevt en sådan kyla i hela mitt liv. Jag bröt loss virke från en dörr för att göra upp eld. Sedan kom en bil och körde oss till Montenegro. Jag var orolig att vi skulle arresteras och skickas tillbaka till Grekland. Att vi skulle behöva genomlida alltsammans en gång till…

Men vi klarade oss och kom fram till ett mottagningscenter där vi stannade i nio dagar. För att ta oss vidare till Serbien var vi tvungna att anlita en ny smugglare. Vi fick byta bil flera gånger. Vid ett tillfälle stängde föraren av lyktorna och det blev becksvart. Vi körde på det viset i tre-fyra timmar, i en hiskelig fart genom skogen. Jag trodde att vi skulle dö, det var precis samma känsla som jag hade den natten när vår båt sjönk.

Vi släpptes av i Pazar, den första stad i Serbien som vi passerade. Vi försökte ta en buss till Belgrad men släpptes inte ombord av föraren. Några serber som såg att vi hade problem erbjöd sig att hjälpa oss. Mot 200 euro skulle de se till att vi kom på en annan buss.

Jag gav dem pengarna, de tog dem och försvann. Utan att hjälpa oss. Jag var rädd att de skulle ringa till den serbiska polisen.

Kommer inte vidare

Fem på morgonen kom någon och sa att han kunde ordna transport till Belgrad. Mot betalning, förstås. Jag gick med på det och betalade honom, men när vi var på väg att kliva in i bilen sa han plötsligt: »Är ni från Syrien?«. Han tog fram telefonen och ringde ett samtal.

När vi hade åkt en stund kom polisen och vi arresterades. De försökte skilja oss åt. De placerade min fru och son i en bil och ville att jag skulle kliva in i en annan. Jag vägrade. Vi var kvar på polisstationen till morgonen därpå.

Vi fick ett papper där det stod att vi måste lämna Serbien inom 72 timmar. Vi åkte till Belgrad och därifrån till mottagningscentret i Bogovadja.

Det är vår resa så här långt. Vi har stått ansikte mot ansikte med döden flera gånger. Jag känner mig så rädd att min son ska fråga mig senare varför jag utsatte honom för sådan fara. Han säger kanske: »Du ville skydda mig? Är det vad du kallar skydd? Den här resan till Europa?« Och vår resa är inte ens över ännu. Men just nu kommer vi inte vidare eftersom vi inte har några pengar kvar."