Att få komma tillbaka till Nepal var en otrolig känsla för Louise, en blandning mellan oro och glädje. En resa som i slutändan gav henne vänner för livet och som hon kommer bära med sig hela livet.
Hösten 2015 började den där känslan komma krypande igen. Den där känslan att nu är det dags för något annat än en grå, enformig vardag i Sverige. Det är dags att ge sig ut i världen igen.
Jag har alltid älskat att resa och sedan jag spenderade två veckor i Indien och Nepal med min gymnasieskola för snart fyra år sedan har jag längtat tillbaka till det där fantastiska landet i Himalaya. Så jag bestämde mig för att det var dags att åka dit.
En nervös början
När jag först landade i Nepals huvudstad Kathmandu kände jag mig väldigt nervös men samtidigt så glad att äntligen vara tillbaka. Ivrig att få komma till projektet där jag skulle jobba och bo de närmsta månaderna.
När jag sedan satt där på kontoret på HOPAD Child and Woman Promotion Society och väntade så tänkte jag att ”Vad har jag gett mig in på? Ska jag vara här i två månader?”. Sedan fick jag träffa en annan volontär som också jobbade där och alla underbara barn. På 10 minuter hann jag gå från känslan av ”vad gör jag här?” till ”Jag är så glad att jag kom hit.”.
Att arbeta med barn och kvinnor
HOPAD ligger i Lalitpur strax söder om huvudstaden Kathmandu. Jag bodde tillsammans med grundaren Mr Purna och hans familj, vår Didi (husmor), alla underbara barn och två andra volontärer på projektet. Arbetet bestod främst i att hjälpa de yngre barnen att göra sig redo för skolan på morgonen, följa dem till och från skolan, hjälpa med läxor, organisera olika utflykter med barnen och delta i deras olika aktiviteter så som Judo och musikkurser.
Under tiden jag var där fick jag även vara med och fira flera olika festivaler, bland annat Holi då alla ger sig ut på gatorna och kastar tikafärg och vatten på varandra. Extra kul är det tydligen att kasta på västerlänningar så jag var inom fem minuter efter att jag lämnat huset täckt från topp till tå i alla färger. Den vita tröja jag valt att ha på mig kommer nog aldrig återfå sin färg.
Fantastiska tempel och natur
Vi volontärer hade ganska mycket fritid när barnen var i skolan, något som jag tyckte var både bra och dåligt. Vi hade stora möjligheter att åka runt i Kathmandudalen och utforska alla fantastiska tempel och naturreservat och jag hade väldig tur som hade de andra volontärerna att umgås med hela dagarna och som jag även reste runt i Nepal tillsammans med. Trots att vi bor en halv värld ifrån varandra vet jag att jag har lärt känna många människor i Nepal som kommer vara mina vänner för livet.
Även om inte jag på bara två månader kan rädda en tioåring från ett liv på gatan i ett av världens fattigaste länder så kan jag åtminstone vara en del i hens väg mot en ljusare framtid.
På HOPAD bor 20 fantastiska barn och ungdomar mellan 4 och 19 år. De har olika bakgrund och några av deras historier skär verkligen i hjärtat att höra. Men det är också dessa historier som får en att känna att det man gör verkligen har betydelse. Även om inte jag på bara två månader kan rädda en tioåring från ett liv på gatan i ett av världens fattigaste länder så kan jag åtminstone vara en del i hens väg mot en ljusare framtid.
På HOPAD uppmuntras alla barnen att göra allt de kan för att nå sin fulla potential för att få ett liv deras föräldrar av olika anledningar inte klarade av att ge dem och mina erfarenheter från att ha fått vara en del av den fantastiska familj som HOPAD är, är något som jag kommer att bära med mig hela livet.
