Finns det något hopp om förändring i Iran? Ahmed Shaheed från Maldiverna är FNs särskilde rapportör om situationen för mänskliga rättigheter i Iran. I november besökte han Stockholm på inbjudan av LO och fackförbundet Transport, som även startat ett fackligt nätverk till stöd för demokratiska rättigheter i Iran.

Den 27 november deltog Ahmed Shaheed på ett seminarium som anordnades av Palmecentret tillsammans med LO, Transport och ABF Stockholm.

Shaheed berättade om de många avrättningarna, kvinnoförtrycket och om hur fackligt aktiva förföljs. Med på seminariet var också Hassan Nayeb-Hashem och Sholeh Zamini, exiliranier som är bosatta i Österrike och arbetar med människorättsorganisationen Südwind, samt taxichauffören Saied Tagavi som är aktiv i Transport.

– Internationell solidaritet är ett av fackföreningarnas viktigaste vapen, sa Saied Tagavi.

Sholeh Zamini beskrev det utbredda våldet mot kvinnor. I höstas inträffade till exempel flera uppmärksammade fall där kvinnor fick sina ansikten förstörda i syraattacker.

– Det finns inga lagar mot våld mot kvinnor, berättade Sholeh Zamini.

Ahmed Shaheed sa att han ibland får frågan varför han granskar Iran när det finns andra länder i regionen som bryter minst lika mycket mot de mänskliga rättigheterna, till exempel västallierade länder som Saudiarabien och Qatar.

Shaheed påpekade att det är viktigt att även dessa länder granskas, men att det ena inte utesluter det andra. Sen finns det en särskild anledning till att sätta fokus på Iran och det är att landet på många sätt har en större potential för demokratisering.

Iran fick redan 1906 en relativt modern grundlag, som brukar ses som Mellanösterns första demokratiska. Men premiärministern Mohammad Mossadeq avsattes i en statskupp 1953. Irans monark, shahen, tog över makten och en hårdför diktatur infördes. Shahen störtades i sin tur i ett folkligt uppror 1979 men revolutionen kidnappades av islamistiska krafter som införde en ny diktatur.

Ahmed Shaheed sa att det finns flera exempel på att Iran backat när det kommit internationell kritik.

– Irans regim bryr sig om vad omvärlden säger, så det är viktigt att lyfta dessa frågor, särskilt för länder i syd.

Iran lyssnar mer på vad länder i tredje världen och neutrala länder säger än vad USA säger. Sholeh Zamini påpekade att exempelvis Uruguay, Chile, Bosnien och Bolivia har uppmanat Iran att stärka kvinnors rättigheter.

– Vi har sett att många olika länder kan förstå våra problem, flikade Hassan Nayeb-Hashem in.

Ingen av dem trodde på bojkott av Iran. Isolering stärker bara regimen.

Bland publiken fanns många personer som är aktiva i solidaritetsarbetet för Iran. Flera berättade om hur iranier gör motstånd mot makthavarna. Till exempel genomförde nyligen tusentals gruvarbetare en framgångsrik strejk, och vann.

– Regimen är väldigt rädd för fackföreningarna, sa Saied Tagavi och påminde om att under revolutionen 1979 gjorde till exempel oljeindustrins arbetare en viktig insats.

Han trodde absolut att förändring var möjlig. Det gjorde även Ahmed Shaheed. Han menade att Iran varken är ett slutet eller enhetligt land. Det finns stora motsättningar, även bland de styrande.

– Det är en svår situation och en stor utmaning men det finns hopp.

Text: Kalle Holmqvist.