Den tolkning som både fackföreningar och arbetsgivarorganisationer fram tills nyligen ställt upp på är att rätten att strejka ingår i konvention 87 om rätten att organisera sig. Hur ILO:s medlemsstater lever upp till denna och andra grundläggande konventioner om mänskliga rättigheter i arbetslivet granskas varje år vid ILO:s tre veckor långa arbetskonferens i Genève, där både fackföreningar, arbetsgivarrepresentanter och regeringar deltar. 

Men 2012 hände något oväntat. De organisationer som ingår i arbetsgivargruppen vägrade att medverka i den årliga granskningen av hur medlemsländerna lever upp till ILO-konventioner. Orsaken var att de ifrågasatte den praxis om strejkrätten som en del av föreningsfriheten som gällt fram tills dess.

– Vid årets konferens var arbetsgivarna mer förberedda och slipade. Det märktes att de hade mobiliserat och skickat skickliga advokater för att föra deras talan, sade Lise Donovan, jurist på TCO som satt som arbetstagarrepresentant i applikationskommittén vid konferensen i juni.

2013 lyckades arbetsgivarna få in en formulering om att konvention 87 inte innefattar rätten att strejka, men i år fanns en tydlig majoritet i arbetstagargruppen om att inte ge efter. 

– Varje gång strejkrätten kom upp havererade diskussionerna. Arbetsgivarna visade inte minsta vilja till att kompromissa och godtog inga andra lösningar än den som de själva föreslog, sade hon.

Enligt Oscar Ernerot, ombudsman på LO som också fanns på plats vid konferensen, tyder detta på att arbetsgivarna är beredda att riskera hela ILO:s övervakningssystem och den globala arbetsrätten. Det var enligt både Lise Donovan och Oscar Ernerot också tydligt att Svenskt Näringsliv gick på resten av arbetsgivarnas hårdnackade linje.

– Också Svenskt Näringsliv medverkar till detta, här hemma i Sverige säger de att de står bakom rätten att strejka men i ILO låter det annorlunda, även om de inte är de mest högljudda där, sade Oscar Ernerot.

Ville Henrik-Klemens.