NEW DELHI. Den indiska ekonomin växer mest av alla i världen. Under det senaste kvartalet till och med mer än Kina, hävdas det, med 7,5 procent under sista kvartalet 2014. Men rikedomarna tillkommer inte de mest utsatta. De indiska kvinnorna är både undernärda och lågbetalda.
Shahnaz Rafique på det globala facket IndustriAlls sydasienkontor i New Delhi, pekar på den patriarkala samhällsstrukturen som dominerar familjerna och äter sig in på arbetsplatserna.
- Kvinnor utför ofta det tyngsta arbetet, exempelvis på byggen. Eller det manuellt svåraste, som att demontera detaljer, sortera dessa och sälja dem, vid båtstyckning, berättar hon.
Hon citerar den indiske statsmannen och filosofen Mahatma Gandhi, och säger att du kan avgöra ett lands välmående genom att se på kvinnors situation. Siffror visar att en stor del av kvinnorna är anemiska och underviktiga. I familjen får de äta sist, om det finns mat över. Vilket inte alltid är fallet.
- Det råder en ond cirkel. Dessutom är kvinnor ofta lågutbildade och lågstatus, vilket i sin tur medför exploatering och övergrepp.
Starka kulturella föreställningar hindrar exempelvis många kvinnor från att ta arbeten som sker i mäns sällskap, och sådana som innebär nattskift. Säkerheten är i sig en fråga som är särskilt problematisk, där grova våldtäkter och mord, liksom massmedias rapportering av dessa, har ökat medvetenheten och de folkliga protesterna- men också förstärkt oron och därigenom begränsat kvinnors rörelseutrymme ytterligare.
Att en ny dokumentärfilm om en av dessa brutala övergrepp, "Indiens dotter", i dagarna förbjudits att visas i Indien tolkar många som ett politiserat beslut, och har kritiserats brett. En av de intervjuade våldtäktsmännen skuldbelägger den mördade kvinnan för det som skett, något som får Shahnaz Rafique att upprört skaka på huvudet.
- Totalt oacceptabelt, konstaterar hon.
Men situationen har förbättrats inom flera områden för kvinnor, exempelvis vad gäller döttrarnas hemgift eller minskad abortering av flickebarn. Och det är i allt större utsträckning kvinnor som arbetar, särskilt i angränsande länder som Bangladesh, även om de allra flesta ännu inte är fackligt organiserade.
Trots en dyster situation är hon ändå optimistisk, och förbättringar har skett inom flera områden, exempelvis vad gäller döttrars hemgift eller minskad abortering av flickebarn. Och det är i allt större utsträckning kvinnor som börjar arbeta, särskilt i angränsande länder som Bangladesh, även om de flesta ännu inte är fackligt organiserade.
Shahnaz Rafique pekar på att fackföreningsrörelsen i sydostasien därför också måste prioritera kvinnors rättigheter, även om svårigheter finns.
- Själv tog det lång tid innan jag engagerade mig i facket. I tio år lyssnade jag på vad rörelsen hade att säga, innan jag blev aktiv, berättar hon. Men jag ångrar aldrig mitt engagemang. Det är centralt att vi inom facket stärker medvetandet inom rörelsen och hjälper våra systrar att stärka sina röster. Klockan är slagen.