De som tillhandahåller denna vård kallas care workers eller hemvårdare på svenska. Deras arbete består i att göra hembesök till främst människor som lever med hiv som behöver vård. Då besöken sker i människors privata hem vet en hemvårdare aldrig vad som finns att vänta. De vet inte vilka trauman, familjekonflikter eller smittsamma sjukdomar de kan komma att möta. Majoriteten av hemvårdare i södra Afrika är svarta kvinnor som lever i fattigdom. Dagligen ger de vård till behövande utan ersättning och utan att bli varken tackade eller erkända av regeringarna.
South African Care Workers Forum (SACWF) bildades 2012 för att hemvårdare gemensamt ska kunna kräva att staten erkänner och värdesätter deras bidrag till samhället, att deras färdigheter blir ackrediterade, att de får vidareutbildning samt att staten tillhandahåller dem en levnadslön. Sedan 2012 har rörelsen blivit regional och inkluderar nu även hemvårdare från Zimbabwe, Mocambique, Angola och Swaziland. Afrikagrupperna stödjer rörelsen genom partnerorganisationen Wellness Foundation. Medlemmar i den regionala rörelsen är även FACT i Zimbabwe och Othoko i Mocambique, båda partnerorganisationer till Afrikagrupperna.
Det årliga mötet Community Care Workers Forum Assembly är organiserat av Wellness Foundation och tog plats i förra veckan. Mötet fungerar som en gränsöverskridande plattform för hemvårdare från regionen där de gemensamt kan skapa en kollektiv röst och fira det senaste årets framgångar. I år kunde representanter från FACT, Zimbabwe till allas förundran berätta att de ökat sitt medlemsantal från 300 till 1442 hemvårdare på bara ett halvår. Framgångssagan fortsätter med avslöjandet att två hemvårdare nu är fullt avlönade av staten. För att belysa storheten i detta är det värt att notera är att Zimbabwe befinner sig i ett sådant ekonomiskt läge att somliga parlamentsledamöter inte ens fått betalt det senaste året.
Zonke Kessia, medlem i FACT och hemvårdare i Zimbabwe berättar:
”Första gången vi kom hit lyssnade vi och lärde från de andra länderna. Nu ligger vi i framkant. De här mötena har förbättrat vårt arbete på gräsrotsnivå. Innan vi gick med i den här rörelsen var livet för oss mycket hårdare. Nu har vi mer kunskap, vilket har gett mig ökad självkänsla och självförtroende.”
Zimbabwes framgångar var inspirerande för många deltagare. Swaziland är ett land där det har varit speciellt svårt att organisera hemvårdare. Kikie Sandra Dlamini, medlem i Räddningsarmén och hemvårdare i Swaziland, förklarar situationen:
”Som du vet är vi styrda av en kung. Till och med statsministern tar order från kungen. Det verkar kanske som om vi lever i fred men det gör vi inte. Utifrån, så kanske ni tror att alltid är i sin ordning men det är det inte. Om du är fattig här så är du väldigt fattig. De få av oss som får betalt får bara 350 SZL (ca 200 kr) i månaden. För de pengarna måste vi vara tillgängliga dygnet runt. Regeringstjänstemännen ringer oss närhelst de vill att vi ska ta hand om någon i behov av vård.”
Men trots den svåra situationen har Zimbabwes framgångar inbringat hopp:
”Vårt första möte med den regionala rörelsen var i februari. Efter det åkte vi hem och försökte mobilisera men vi misslyckades. Så nu har vi kommit igen för att söka råd. Att delta i rörelsen har öppnat våra sinnen och fått oss att inse att vi inte är ensamma. Regeringen vet vilka vi är, men de är själviska – det är därför de inte betalar oss. Men nu tror jag att vi faktiskt kan förbättra vår situation om vi alla talar med samma röst. Om vi kan gå samman så kommer det att fungera. Jag är personligen väldigt inspirerad av Zimbabwe. Zimbabwe är ett svårt land och precis som i Swaziland så kan du inte skrika, du kan inte hoppa för att få din vilja igenom. Men till och med mitt land är bättre än Zimbabwe, och ändå går det framåt för dem nu. Det får mig att tro att om de kan göra det så kan vi också!”
