En ihållande missuppfattning om brist på mat och hunger är att båda tillstånden skulle vara resultat av ett underskott i den globala livsmedelsproduktionen. Om så var fallet borde vi kunna förvänta oss att mat skulle vara obefintligt under perioder då människor har dött på grund av svält. Dock, som ekonomen Amartya Sen argumenterar (1981), har mat varit tillgängligt i de flesta områden och fall som drabbats av hunger och hungersrelaterad död. Människor har således inte dött på grund av bristen på maten, utan istället på grund av rätten att äta den.

Diskussioner kring hunger och mat bör därför inte fokusera på närvaro eller frånvaro av mat, utan istället fokusera på sociala och politiska konstruktioner kring makten över maten. Om vi antar att hunger är resultatet av brist på makt och kontroll i samhällen blir det enklare att förstå och studera människors vardag i det globala livsmedelssystemet.

(Begreppet ”livsmedelssystem” används för att hänvisa till ett system bestående av infrastruktur och processer som existerar för att producera tillräckligt med mat för ett lands befolkning. Systemet består av nödvändigt intag och genererad produktion. Ett livsmedelssystem verkar inom, och påverkas av, ekonomiska, politiska, sociala, och miljömässiga sammanhang.)

Global organisering 

En grupp som arbetar för denna fråga är den internationella rörelsen La Via Campesina som etablerades som en paraplyorganisation för sociala rörelser under 80-talet i Asien, Europa, och USA. La Via Campesina etablerades i reaktion mot neo-liberala frihandelsavtal och strukturanpassningspolitik inom jordbrukshandeln.

Rörelsen adopterade konceptet matsuveränitet och sedan mitten av 90-talet har konceptet blivit en kraftfull mobiliseringsplattform för sociala rörelser, en uppsättning av lagar och kvasi-rättsliga metoder och normer som syftar till att omvandla livsmedels- och jordbrukssystem. Konceptet har blivit en slogan, ett paradigm, och en blandning av politik, rörelse, och utopisk aspiration.

Matsuveränitet vs. matsäkerhet

Matsuveränitet kan ses som en motreaktion till matsäkerhet i vilket hunger är ett resultat av ekonomiska, fysiska, och sociala förhållanden. År 1996 fastställde FN:s Livsmedels- och Jordbruksorganisation (FAO) att matsäkerhet kan uppnås på individ, hushålls, nationell, regional, och global nivå när människor har en konstant fysisk och ekonomisk tillgång till tillräcklig, säker och näringsrik mat för att möta sina kostbehov och preferenser för att leva ett aktivt och hälsosamt liv.

En het debatt är distinktionen mellan ’matsäkerhet’ och ’matsuveränitet’. Det förstnämnda konceptet betecknar tillgång till näringsrik mat där själva produktionen och leveransen av maten ej bedöms. Det sistnämnda konceptet motsätter sig en neo-liberal förståelse av mat och arbetar istället med agroekologiska metoder som utesluter giftiga bekämpningsmedel och kemiskt framställt gödsel och därmed främjar biologisk mångfald.

Fokusområden inom matsuveränitet

Centrala frågor inom konceptet inkluderar bland annat tillgång till land och landrättigheter, lokal kontroll, samt värdesättning av småskaliga matproducenter. Matsuveränitet motsätter sig kapitalism och neoliberalism, och arbetar för att förändra de rådande industriella och storskaliga jordbruksproduktionssystemen i vilka företag och stater besitter all beslutsfattande makt. Konceptet vill omfördela kontroll och resurser till bönder och småskaliga jordbrukare och därmed skapa nya former av socialmakt byggt på värderingar som jämlikhet, ekologi och etik vid produktion, distribution och konsumtion av mat.

Matsuveränitet inkluderar ett krav på jämlikhet och jämställdhet som har sina rötter i social förändring och rättvisa med stark betoning kvinnors rättigheter. Ett slags symbios existerar mellan genus och mat som blir synligt vid en förståelse av makt och kontroll inom livsmedels- och jordbrukssystem. För att skapa den förändring som matsuveränitet strävar efter är det väsentligt att diskutera aspekter som genus och jämställdhet.

– Som samhällen behöver vi erkänna våra roller som ledare och arbeta för förändring som gynnar oss. Vi kan inte fortsätta att förlita oss på vår regering […] vi måste inse att om förändring ska ske, kommer det ske för att vi på gräsrotsnivån har gjort något […] men vi behöver också se en reform inom lokala rörelser som starkt betonar kvinnors roll inom ledarskap och betydelse för förändring, säger Ricardo Bethsa, jord- och skogsbrukare från Östra Kapprovinsen.

Läs mer: 

• Afrikagruppernas arbete med Mat, mark och fröer
• Läs mer om och skriv under Fröaktionen – ett initiativ av Afrikagrupperna 
• Rapporten Vem har makten över maten?
• Rapporten Fröer – en fråga om frihet och försörjning

Detta är del ett av tre i vår artikelserie om rätten till mat och kopplingen till genus. Del två kommer kommer lördagen den 17/11 och del tre lördagen 24/11. Artikelserien är skriven av Matilda Johansson, praktikant på Afrikagruppernas partnerorganisation SPP.