Den intensiva perioden ur mitt liv som volontär i Honduras i ett år, är som man lite klyschigt brukar säga, ett minne för livet, men såhär i efterhand känns det ibland som en dröm, som att det aldrig har hänt. Jag är tillbaka i samma vardag och ekorrhjul som innan jag åkte iväg, och på många sätt är allting likadant. Men inte jag.

Medarbetarna på kvinnorättscentret där jag jobbade riskerade sin säkerhet i kampen för mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter.

Honduras var annorlunda från hemma på så många sätt. Lukterna, smakerna och känslorna. För att inte tala om ljuden – den ständigt tutande trafiken, människor som skrek åt varandra i kontrast till Sveriges lite försynta ”ursäkta..”, hundar som skällde. Ibland vapenskott. Nytt språk, ny familj, nya rutiner och nytt liv, och för det mesta älskade jag det. Jag älskade hur snabbt man lär känna nya människor när man sätter sig i en situation där man måste. Jag älskade att lära mig mer på djupet om ett land och dess kultur och språk, men också om dess korruption och orättvisor. Jag älskade att kunna bidra till att sagda orättvisor kanske en dag minskar.

Via jobbet upplevde jag orättvisorna. Medarbetarna på kvinnorättscentret där jag jobbade riskerade sin säkerhet i kampen för mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter. Jag lärde mig om våldet mot kvinnor i Honduras, om strukturer som marginaliserar hondurianska kvinnor i allmänhet och fattiga sådana i synnerhet, om hur kvinnor som jobbar i hemmet står utan rättigheter. Men jag lärde mig också om hur kvinnor stärker varandra, utbildar och lär sig av varandra, och kämpar mot förtrycket.

Även i vardagen återfanns våldet – vid fler än ett tillfälle fick jag höra om mordförsök eller mord på människor jag kände till och vid ett tillfälle till och med hade träffat, endast med anledning av ett utsatt yrke eller liknande. Många gånger saknade jag min rörelsefrihet och självständighet, i Tegucigalpa gick man av säkerhetsskäl inte ut efter att det blev mörkt, och man var ofta beroende av (någon annans) bil för transport. Men dessa saker har endast fått mig mer motiverad till att kämpa och göra vad jag kan för en lite bättre värld, de har sporrat mig till att engagera mig mer och kämpaglöden i mig har väckts.

Jag har även upptäckt det vackra, underbara Honduras. Varma människor som gjorde vad de kunde för att hjälpa en nykomling. 

Men jag har även upptäckt det vackra, underbara Honduras. Varma människor som gjorde vad de kunde för att hjälpa en nykomling, fantastiska miljöer och kulturarv. Sandstränder med mjuka, rullande vågor, Mayaruiner, att bada i en flod ute på landet när solen var som varmast. När jag genom jobbet genomförde en engelskakurs med jämställdhetsperspektiv för barn i en fattig del av huvudstaden, och vi lärde oss tillsammans genom lek och skratt. Mina kollegor som kämpade för att krossa patriarkatet, och mina vänner som alltid ville ta med mig på nya upptåg.

Jag har varit hemma i en månad, jag tar spårvagnen till jobbet och till universitetet, jag är ute sent om kvällarna och promenerar hem utan en tanke på saken, och jag är tillbaka i vardagen. Men visst saknar jag Honduras oförutsägbarhet, en bussresa till projektet med de före detta amerikanska skolbussarna och reggeatonmusik dunkande i högtalarna, en baleada när man blev hungrig (tortilla med bönröra, ost och smör), det spanska språket surrande omkring en, och känslan av att ha hittat ett andra hem. För det är just så det känns, Honduras är så mycket mer än ännu en plats i mängden, och det är ett land jag kommer att återvända till om och om igen. Var så säker