När jag kommer in i väntrummet på Al Shifa-sjukhuset halv åtta på morgonen ser jag redan ett 40-tal pojkar och unga män som väntar. Nästan alla tar sig fram på kryckor och har bandage runt benen. De flesta har metallställningar som sticker ut genom bandagen som tillfälligt stöd för brutna och söndertrasade ben.

Mellan mars och december 2018 vårdade Läkare Utan Gränser fler än 3 500 skottskadade i Gaza – fler än hälften av alla som blivit skjutna. Nästan alla behöver fortfarande fysioterapi och rehabilitering. Många skulle dessutom behöva avancerad kirurgisk rekonstruktion för att få ben och sår att läka, en behandling som kan ta månader eller år. I dagsläget är det få som får den möjligheten.

Vilket sjukvårdssystem som helst skulle ha svårt att klara av detta, det svaga sjukvårdssystemet i Gaza knäcks av behoven.

Det finns nog ingen annan plats i världen i modern tid där så många människor har allvarliga skottskador i benen på ett så begränsat landområde. Vilket sjukvårdssystem som helst skulle ha svårt att klara av detta, det svaga sjukvårdssystemet i Gaza knäcks av behoven. Det påverkar också all annan rutinsjukvård som just nu inte får utrymme.
 

Hur ska familjen försörja dem?
 

Hotet som hänger över dessa unga män om de inte får adekvat kirurgisk behandling är allvarliga infektioner och stor risk för amputationer. Att de kommer att få svårt att leva ett självständigt liv. Ungdomsarbetslösheten är mycket hög i Gaza, över 70 procent. Hur ska en kille som saknar ett ben då hitta ett jobb? Hur ska familjen försörja dem?

En dag åker jag med en kollega till Dar Es Salaam-sjukhuset där Läkare Utan Gränser också jobbar. Den första patienten som vi opererar är en 13-årig pojke som tre månader tidigare blev skjuten strax under knäet när han var med sin familj och protesterade vid den israeliska gränsen. Han berättar om den hemska dagen, den plötsliga smärtan i benet och rädslan att han skulle dö. Som de flesta har även han en liten ingångsöppning på insidan av underbenet och ett 12 cm stort öppet, djupt sår på utsidan. Vi rensar såret och benet, lyfter en muskel för att täcka det djupa såret. Vi avslutar med att hudtransplantera muskeln. Såret är nu äntligen täckt efter så lång tid. Det borde ha gjorts redan från början. På två veckor skall det vara läkt om allt går bra så livet kan återgå till vardag igen.
 

Behoven är för stora
 

Läkare Utan Gränser har tredubblat sina insatser i Gaza sedan våldet bröt ut i mars förra året. Sjukvårdsteamet jobbar hårt och gör så mycket de kan. Men det räcker inte, behoven är för stora. 

Om vi överger dessa unga skottskadade överger vi också deras hopp om framtiden i Gaza.

Det är helt avgörande att de ansvariga myndigheterna i Israel och Palestina gör allt de kan för att kostnadsfri vård ska finnas tillgänglig för patienterna. Även andra länder i regionen måste ta sitt ansvar och öppna sina specialistsjukhus för patienter från Gaza om det stora antalet skadade skall kunna få nödvändig behandling inom rimlig tid. Alla inblandade myndigheter måste samtidigt göra sitt yttersta för att patienter från Gaza i behov av specialistvård får tillstånd att åka till grannländerna för behandling.

För två veckor sedan fick jag återkoppling från kollegor i Gaza från en glad trettonåring med läkta sår. En ljusglimt, men det finns många som likt honom väntar på vård. Om vi överger dessa unga skottskadade överger vi också deras hopp om framtiden i Gaza.

Morten Kildal, plastikkirurg på Akademiska sjukhuset i Uppsala, som i december jobbade i Gaza.
 

Den här debattartikeln publicerades i Uppsala Nya Tidning den 2 februari 2019.