Israel hade slutit ett avtal om att sälja kärnvapen till Sydafrika redan år 1975. Priset var dock för högt och Sydafrika ville ha ett eget, oberoende vapenprogram. Vetenskapsmännen hade utbildats bl. a. i USA inom det program som skulle leda fram till fredliga kärnexplosioner. Man utvecklade ett fullständig nukleärt program, grundat på inhemskt uran och som innefattade även urananrikning till vapenkvalitet, det svåraste steget. Eftersom vapnen hade enbart uran, inte plutonium, som klyvbart material klarade man sig utan att testa bomberna. En iakttagelse från en amerikansk satellit år 1979 av en ”blixt” över havet – den s.k. ”Velaincidenten” – var troligen inte orsakad av en kärnexplosion.

Vapnen skulle avskräcka från anfall från de kommunistiska stater som den sydafrikanska regeringen trodde skulle uppstå i grannskapet. Det har påståtts att vapnen avskaffades därför att boer-regimen inte ville att den nya regeringen, med Nelson Mandela som en av ledarna, skulle ha tillgång till kärnvapen, men fredsöverenskommelsen med Kuba och Angola 1988 var sannolikt viktigare. Det är också väl belagt att F W de Klerk, som blev premiärminister 1989, insåg att dessa vapen var militärt meningslösa och höggradigt försämrade Sydafrikas internationella anseende. Senare har Sydafrika blivit en av viktigaste ledarna i arbetet för en kärnvapenfri värld.

Genom Sovjetunionens sönderfall uppstod tre länder som var stormakter på kärnvapenområdet, Ukraina, Kazakstan och Belarus (Vitryssland). Fem år senare var de kärnvapenfria!

Vapnen tillhörde Sovjetunionen, men Ryssland ansåg att de nu var ryska. Det var synnerligen angeläget för Moskva att behålla kontrollen. USA hade ett stort säkerhetsintresse av att vapnen kom under säker, central kontroll.

Att samla ihop alla dessa vapen var ett stort företag. Ryssland hade kunskaperna om vapnen och hade stor kapacitet för att föra kärnvapnen ”hem” till Ryss land. USA hjälpte till med transporter och säkerhetsarbete. Även Sverige fick tillfälle att transportera åtminstone en atombomb! Det var ganska nervöst har deltagare berättat, man hade ju ingen erfarenhet alls av säkerhetsproblemen.

Befolkningen i Kazakstan ville mer än gärna bli av med dessa förfärliga vapen, totalt 1 410 laddningar, vilka gjorde Kazakstan till världens fjärde största kärnvapenmakt. Landet hade lidit mer än något annat av kärnvapenproven och nedfallet från dem. Det fanns redan före 1989 en stark opinion för kärnvapenfrihet och man samarbetade inom rörelsen Nevada-Semipalatinsk. Poeten Olzjas Sulejmenov blev en samlande symbol för motståndet mot kärnvapen. Det hade sannolikt inte varit möjligt för landets ledning att behålla kärnvapnen.

Presidenten Nursultan Nazarbajev utsattes för både hot och löften från USA och andra stater. Muslimska stater, t.ex. Libyen med Mohammad Khadaffi, uppmanade honom att behålla sina kärnvapen som ”muslimska bomber”.

En oljerik stat skall ha erbjudit 6 miljarder dollar till stöd om Kazakstan behöll sina kärnvapen. Den amerikanske utrikesministern James Baker, som skötte förhandlingarna, hotade enligt uppgifter som Nazarbajev publicerat, med att amerikanska kärnvapen var inställda på de vapen som fanns i Kazakstan.

Nazarbajev ville ha internationellt erkännande, respekt, säkerhet och investeringar. I stort sett fick han det. Senare har han framgångsrikt arbetat för en centralasiatisk kärnvapenfri zon, i det s.k. Semipalatinsk-avtalet. Samtidigt har Kazakstan världens största produktion av uran.

År 1995 var alla kärnvapen överförda till Ryssland. Kvar i Kazakstan finns dock avsevärda mängder plutonium och höganrikat uran i ”säkert förvar” i testområdet i Semipalatinsk.

I Belarus var meningarna mer delade. Vid sin självständighet 1991 hade Belarus 81 mobila ballistiska interkontinentala missiler och ett stort men aldrig preciserat antal substrategiska, s.k. taktiska, kärnvapen. Allt överfördes till Ryssland. Emellertid protesterade den nyutnämnde presidenten Alexandr Lukasjenko mot transporterna och försökte stoppa dem, men alla vapen överfördes före slutet av 1996.

President Lukasjenko har så sent som 2010 förklarat att det var ett stort misstag att lämna bort kärnvapnen, ”vår arvedel”, som idag skulle ha kunnat ge landet säkerhet. En avsevärd mängd höganrikat uran har överförts till Ryssland men en viss mängd finns kvar i landet.

När Ukraina blev självständigt 1991 fanns där 1 900 strategiska laddningar och 2 500 taktiska vapen. Där fanns ett stort antal interkontinentala missiler och strategiska bombplan.

Efter katastrofen i Tjernobyl år 1986 fanns en uttalad ”nukleär allergi” hos befolkningen. Redan 1990 uttryckte Rada, Ukrainas parlament, sin avsikt att Ukraina skulle bli kärnvapenfritt. Sedan landet blivit självständigt blev man mer betänksam. Med hot och bidrag fick Ryssland och USA till slut alla kärnvapen överförda till Ryssland år 1996, medan missilerna tog längre tid och den sista mängden av vapenuran försvann först år 2012. USA betalade enligt uppgift 500 miljoner dollar för kostnaderna för demonteringen.

I samband med förhandlingarna om kärnvapnen fick Ukraina garantier för sina gränser och mot territoriella hot i det s.k. Budapestavtalet från 1994. Garanter för avtalet var Ryssland, USA och Storbritannien. Detta avtal bröts alltså av Ryssland genom annekteringen av Krim 2014.

Vad skulle ha hänt om något av länderna, t.ex. Ukraina, inte hade lämnat ifrån sig kärnvapnen? Det är mycket osannolikt att Ryssland hade accepterat denna vägran. Men om relationerna hade utvecklats på ett annat sätt kanske ett antal kärnvapen hade varit kvar i Ukraina, under kontroll av landets egen militär. Hade dessa vapen påverkat den utveckling vi sett under de senaste åren? Jag är osäker. Det är inte troligt att Ukraina hade vågat använda sina kärnvapen mot Ryssland för att förhindra övertagandet av Krim, med dess ryska flottbas och övervägande ryska befolkning. Däremot hade kanske Moskva varit mindre benäget att understödja de ryssvänliga grupperna i östra Ukraina.

Men vi bör vara tacksamma över att vi idag inte behöver oroa oss för vem som bestämmer över kärnvapnen i Ukraina. Tänk om den som sköt ner det malajiska planet – om det nu gick till så – hade haft tillgång till kärnvapen? Kärnvapen är farliga även för det land som har dem.

Nyligen mötte jag en ukrainsk f.d. militär. ”Vi kommer att bygga nya kärnvapen! i vet hur man gör. De flesta missiler i Sovjet byggdes i Ukraina.” Ja, men var skall ni få vapenuran eller plutonium från? ”Det ordnar sig, vi kan tillverka själva.”

Lyckligtvis finns det ingen risk att han får rätt inom överskådlig tid. Det skulle ta många år för Ukraina att bygga en kärnvapenstyrka, och varken Ryssland eller USA skulle tillåta det.

En viktig lärdom från dessa fyra stater är att det går att avskaffa kärnvapnen, och det kan gå snabbt. Det går också att övervaka att inga nya kärnvapen byggs – IAEA har god kontroll över det klyvbara materialet i de fyra länder jag här diskuterat, även i de fall det handlar om material av vapenkvalitet. Däremot finns ingen garanti för att om en kärnvapenstat faller sönder dess kärnvapen tas omhand på ett säkert sätt.

Gunnar Westberg
Svenska Läkare mot Kärnvapen