De vita fabriksbyggnaderna ligger i Dakars hamn alldeles vid vattnet. Så här mitt på dagen är det inte så mycket folk i rörelse. Fiskebåtarna har för länge sedan landat dagens fångst.
Det är produktionschefen Claude Prosper Dieme som en dag i början av december tar emot mig och visar runt mig då det inte finns någon facklig representant på plats. Det finns två fackföreningar representerade på arbetsplatsen och nästan alla arbetare är organiserade, berättar Claude Prospier Dieme.
– Det är dåligt med fisk just nu. Alla väntar vi på att säsongen ska dra igång, det brukar den göra på allvar i januari och brukar hålla på till augusti, säger han.
Inne i fabriken är ändå rätt så mycket aktivitet. Här jobbar 60 anställda och när det är högsäsong cirka 300 kontraktsanställda (200 kvinnor och 100 män). Det är långt ifrån så många som jobbar nu.
Fisken som landats på morgonen har sorterats. Denna dag handlar det framför allt om sjötunga och bläckfisk. Andra fisksorter som är vanligt förekommande är red snapper och red mullet.
– För två-tre år sedan hanterade vi tonfisk men det gör vi inte längre. Det ger mer pengar att landa den direkt i Europa, säger Claude Prosper Dieme.
Fabriken är godkänd för export till EU och det sker en noga kontroll av kvalitén. Företaget har också rutiner för att det ska gå att spåra den fisk som säljs tillbaka till varifrån den kommer.
Vi går in i den del av fabriken där ett 15-tal kvinnor arbetar sida vid sida med att dra av skinn av sjötungor.
– Det brukar vara dubbelt så många kvinnor som jobbar här inne. Det är tillgången på fisk som styr, förklarar Claude Prosper Dieme.
Det finns inga fönster, väggarna är vita och det gröna golvet täckt med vatten. Kvinnorna, som står upp och jobbar, har gummistövlar, galonförkläden, handskar, schal om håret och munskydd, som gör att de inte kan prata under arbetet. Det är också ganska mycket oljud.
Marie Ndiaye, 43 år, har jobbat här i 25 år men är fortfarande kontraktsanställd. Hon är medlem i facket, i Unsas. Hon har varit medlem i 13 år men är inte aktiv men brukar gå på möten.
– Då diskuterar vi problemen på jobbet, lönerna och kontraktsanställningarna. Jag skulle gärna vilja ha fastanställning och få jobba hela tiden.
Hon jobbar på ackord och tjänar 3000-4000 CFA-franc (40-54 kronor) per dag om hon får jobba åtta timmar, cirka 80 000 CFA-franc i månaden (drygt 1000 kronor). Hon har fyra barn som hon ska försörja på den lönen som ligger en bit över vad som är lagstadgad minimilön det vill säga 65 000 CFA-fanc i månaden.
– Jag kan inte prata mer, det blir för dyrt för mig. Jag måste arbeta annars förlorar jag pengar, förklarar hon vänligt men bestämt och återgår till att dra bort skinnet på de platta fiskarna som ligger i högar framför henne.
En bit in i fabriken, i en annan lokal, tas cirka 40 procent av fisken bort tillsammans med benen. Det som blir kvar är filén. Här har det tidigare bara varit män som jobbat. Men sedan två år tillbaka jobbar det även två kvinnor här. De kommer från en fiskfabrik som nyligen lagts ned där de haft just denna arbetsuppgift.
Awa Ba, 35 år, är en av dessa två kvinnor. Hon jobbar snabbt och är säker på handen med kniven. Även hon jobbar på ackord. Hon berättar att det var tufft i början, då gjorde hon sig illa men det gör hon inte längre. Även hon är kontraktsanställd, också medlem i Unsas men inte heller hon är aktiv.
Hon har ett barn, 14 år gammalt, och är ensamstående och har svårt att få pengarna att räcka. Bor med sina föräldrar som hon också hjälper. En bra dag tjänar hon 6000-7000 CFA-franc (80-95 kronor).
– Det är inte tillräckligt att leva på, säger hon och ler uppgivet.
Hon skulle vilja ha högre lön per kilo och fast jobb. I och med att hon är kontraktsanställd så varierar hennes arbetstid. Hur mycket hon får jobba beror på tillgången på fisk.
Produktionschefen, som själv jobbat på fabriken sedan 1997, säger att företaget försöker att erbjuda några av de kontraktsanställda fast jobb varje år och att det är den osäkra tillgången på fisk som gör att de inte har fler fast anställda.
I en annan lokal paketeras fisken. Det är drygt 20 kvinnor som jobbar med detta. De har bråttom och hinner inte prata.
– Den färska fisken packas idag för att flygas ikväll till Paris och säljas i Carrefours och Auchans butiker imorgon. En del av den färska fisken går även med bil från Frankrike till Italien, säger Claude Prosper Dieme.
Han berättar att de även säljer fryst fisk och pekar på några kvinnor längre bort som packar fisk som ska frysas och fraktas med containerbåtar till länder i Europa. Den frysta fisken håller sig i upp till två år vid rätt temperatur, krävs minus 18 grader. Cirka 95 procent av det som produceras på fabriken går på export till länder i Europa.
– Det ger mer pengar än om fisken skulle säljas här i Senegal, förklarar han.
I ett rum utanför paketeringen tvättar Ndeye Khady, 28 år, baljor. Kvinnorna som jobbar med att dra av skinnet av fisken turas om att göra detta arbete som verkar vara det enda som inte sker på ackord. Det är fast timlön som gäller. Det ger kvinnorna också möjlighet att då och då komma ifrån och göra något annat.
Det verkar annars inte finnas så stora möjligheter till rotation.
Ndeye Khady har arbetat på fabriken i sju år. Hon är också kontraktsanställd, har nyligen gift sig och har ännu inga barn. Även hon är medlem i facket. Det har hon varit sedan hon började på fabriken, men hon är inte aktiv, går inte heller på möten på fabriken.
– Jag är nöjd som det är, säger hon samtidigt som det ganska klart framkommer att så inte alls är fallet.
Sylla Cheike Makebe, som är arbetsmiljöinspektör, besöker fabriken varje år. Han för just nu en diskussion med företagsledningen om att de ska investera i stolar så att arbetarna inte ska behöva stå upp hela dagarna och arbeta.
– Jämfört med många andra fabriker är detta en bra fabrik. Det märks att ledningen anstränger sig för att förbättra arbetsförhållandena.
Malin Klingzell-Brulin
Mål & Medel
Artikeln publicerades i mars 2014 i Livsmedelsarbetarförbundets medlemstidning Mål & Medel.