Sundus har genomgått mycket i sitt elvaåriga liv. Hon och hennes två yngre systrar har idag en relativ trygg tillvaro där de går i skolan på lutherska världsförbundets gemenskapscentrum i Al Sareeh, Irbid. Som de flesta syriska barn, deltar de på eftermiddagssessionen i en dubbelskiftskola, så att de också kan delta i allaktivitetshusets kurstillfällen på morgonen.

För Sundus är allaktivitetshuset dessutom en säker plats för henne och hennes systrar att leka. ”Det är mycket trafik utanför mitt hem så vi kan inte leka utomhus”, förklarar Sundus. ”Jag gillar att komma till allaktivitetshuset innan lektionerna börjar så att jag hinner leka i trädgården.”

Skolan och lektionerna på allaktivitetshuset ger Sundus en stabil vardag. Hennes mamma förklarar att genom att delta i aktiviteterna så har hennes barn fått utveckla sin sociala kompetens och bearbeta sina traumatiska upplevelser. ”Sundus kan lättare prata med vuxna nu och hon är mer social med sina jämnåriga. Förut brukade hon bråka med sina syskon och kusiner, men nu håller de mer sams.”

En kamp för trygghet

Tillvaron och tryggheten i Jordanien är något som familjen har kämpat för. När vi besöker familjens hem så får vi en unik inblick i hur livet var i Syrien och vad som fick dem att bestämma sig för att fly.

Sundus var bara fem år gammal när de tvingades lämna sitt hem. Hon minns dock sin hemby och besöken till sin mormors hus, men också när det började bli fler poliser och oroligheter. Sundus mamma beskriver att det första tecknet på oroligheter var demonstrationerna. ”Demonstrationerna började i byarna, men blev större och spred sig till städerna. Armén kom till vårt hus och frågade efter männen som deltagit för att kunna arrestera dem. Om de hittade en man i något av husen så förde de bort honom och tvingade honom till militärtjänstgöring. Sedan kom bombningarna. Våra grannars hus blev träffat av en bomb. Vi kände att vi behövde fly direkt. Jag hade precis fött barn veckan innan och vi var alla skräckslagna.”

Dagen i november

Dagen de flydde, i november 2012, tog Sundus farbror dem till en grannby för att vänta på skymningen. När det hade blivit mörkt samlades cirka hundra människor utanför staden. Där fick de sömnmedel av oppositionsstyrkor för att kunna söva sina barn så att de inte skulle skrika under flykten. ”Vi var så rädda att armén skulle fånga oss så vi gick så tyst vi kunde genom skogen och bergen i över fem timmar. Jag bar på mitt nyfödda barn. Det var väldigt kallt,” berättar Sundus mamma.

När de väl kom fram till gränsen tog den jordanska militären deras ID-handlingar och placerade dem på en buss till flyktinglägret Za’atari där de fick mat och tak över huvudet. Dagen efter så reste familjen till Al Sareeh där de fick bo hos en jordansk familj. ”Vi trodde att vi skulle stanna i Jordanien i en vecka, men efter åtta år så är vi fortfarande här”.

De första åren i Jordanien

Under de första åren i Jordanien var barnen rädda för grannarna och den jordanska polisen. De trodde att de skulle tvinga dem att åka tillbaka till Syrien. När flygplan flög över husen så brukade barnen gråta. Om och om igen sade Sundus mamma till barnen att de var säkra nu och att de inte behövde oroa sig för bomber.

I Syrien, på grund av det konservativa samhälle de bodde i, jobbade inte Sundus mamma och lämnade inte sitt eget hem särskilt ofta. I Jordanien besöker hon ofta sina vänner, tar sina barn till skolan och går på kurser i allaktivitetshuset. Sundus mamma har bland annat gått en sykurs och fått värdefulla färdigheter, men hon har också fått vänner både från Jordanien och Syrien. Att dessutom få vara del av ett sammanhang är enligt henne oändligt värdefullt.

Det viktigaste är dock att hon och hennes familj känner sig säkra. Hon drömmer om att alla barn ska få slutföra sin utbildning och att de aldrig ska behöva leva i rädsla och skräck igen – även om det kan innebära att de aldrig får återvända hem till Syrien.