Texten hämtar majoriteten av faktan från det årliga magasinet The Afrika Report men inte nödvändigtvis analysen.

Angola: Fossilbränslets förbannelse

Tillsammans med Nigeria är Angola kontinentens största exportör av olja. Det fossila bränslet motsvarar 95 procent av Angolas totala export och bidrar till hela 75 procent av skatteintäkterna. De två senaste årens fall av råoljepriset har slagit hårt. Det nationalekonomiska beroendet av olja har fått landets Reservbank att predika nedskärningar i offentliga utgifter och för första gången sedan 2010 godkändes lån från Världsbanken samtidigt som regeringen letar efter ytterligare långivare i i Kina och Brasilien.

Den ekonomiska krisen spär på kritiken mot president José Eduardo dos Santos från samhällets övre toppskikt. dos Santos har suttit vid makten sedan 1979 och har inte visat tecken på att lämna sin position. Av landets totala population om 21.5 miljoner lever 36 procent under fattigdomsstrecket samtidigt som några av Afrikas rikaste individer går att finna här. Missnöjet mot regeringspartiet MPLA och särskilt presidenten uppges inte ha varit så högt sedan slutet av inbördeskriget 2002. Civilsamhällets frustration med den politiska utvecklingen möter dock hårt motstånd. Press- och yttrandefrihet rankas sämre och sämre för vart år som går och 2015 bjöd på ett antal internationellt uppmärksammade fall av godtyckliga gripanden (även av minderåriga) och tvivelaktiga domar.

Regeringen har påbörjat en mineralöversyn med förhoppningen att kunna attrahera utländska investerare till guld- diamant- och fosforgruvdrift. Den förväntade tillväxttakten har skurits ned från 4.8 till 3.5 procent. Angola utgör ett gott exempel av en ekonomi bunden till råvaruexport som innebär en relativt hög tillväxttakt utan jobbskapande. Om majoriteten av Angolaner som lever i den informella ekonomin ska kunna höja sin levnadsstandard krävs stora reformer som ökar sysselsättning inom framförallt jordbruk. En omställning från 95 procent oljeexport till en mer diversifierad ekonomi på inrikesplan är kostsam och tidskrävande men nödvändig om majoriteten ska gynnas.

Moçambique: Socialliberala vinningar och nykoloniala förluster

2015 var ett år av förändring i Moçambique, på gott och ont. Lagen om HBTQ-personers avkriminalisering implementerades och debatten för abort gick framåt. President Nyusis popularitet har ökat med de socialliberala reformerna och lagändringarna. Men året som gick bjöd tyvärr också på politiskt våld till nivåer att landet stundom debatterade intåget av ett inbördeskrig. Oppositionspartiet RENAMO har beskyllts för att fortfarande vara mer av en gerillarörelse än ett politiskt parti då de till exempel vägrat fylla sina politiska mandat i parlamentet för att diskutera deras egna krav om att göra provinser styrda av RENAMO till autonoma regioner. Regeringepartiet FRELIMO har tillika beskyllts för att medvetet undvika överrenskommelser av maktdelning och avbrytande av förhandlingar.

Under 2015 har Moçambique gjort stora investeringar i energi med ambitionen att öka export. Valutafonden (IMF) har varnat för skuldkris då de offentliga skulderna tredubblats sedan skuldlättnaden 2006. I vanlig ordning varnar den internationella institutionen för åtdragningar i offentliga utgifter för att öka ”ansvarsfulla investeringar i den offentliga sektorn”. Kina kommer även nästa år att vara Moçambiques största långivare vilket erbjuder större valfrihet om hur den offentliga sektorn styrs jämfört den nyliberala Valutafonden.

Investeringarna i energi och jordbruk ses på med gillande miner av utländska investerare, multinationella företag tillika The Africa Report. De anses jobbskapande och tillväxtdrivande. Det senare må vara sant för ett av världens fattigaste länder men som så många post-koloniala stater visar gynnar megaprojekt i synnerhet en liten redan rik skara. Tillväxten och ökning av BNP säger därför lite om hur allmänheten drar nytta av det. Moçambiques befolkning består till 80 procent av småskaliga bönder som odlar för hushållskonsumption och eventuell lokal marknadsförsäljning. Afrikagruppernas partners UNAC och Justice Ambiental ger istället en version av sanningen som talar om tvångsfråntagning av land och förorenat vatten till följd av massiva investeringar i storskaliga jordbruk och kolindustri. Moçambique får ofta stå som exempel när begreppet nykolonialism diskuteras på grund av de senaste årens trend av markrofferi. 2016 ser inte ut att bli ett år som avviker från trenden. Däremot är det få som tror att den politiska instabiliteten kommer bli så allvarlig att den utmynnar i krig.

Namibia: Södra Afrikas nya socialistiska hopp

När nye president Hage Geingob kom till makten 2015 tillkom ett nytt departement, Fattigdomsbekämpningsdepartementet. Det nya ministeriet satte ton för den nye presidentens ambitioner. Regeringspartiet SWAPO har i princip ingen opposition men under det gågna året har partiets nye ordförande lovat och även genomfört ett antal stora förändringar. Huvudstadens kåkstäder ska bli ett minne blott och mark har åsidosatts för bostadsbygge för låginkomstagare. En revision av parlamentarikers intressen i företagsvärlden ska stoppa politisk intressekonflikt med landets bästa och Geingob med fru var först att deklarera sina ekonomiska tillgångar. Större investeringar i gruvindustrin är menad att förverkliga verklig inkomstfördelning.

Namibias mineral- och ädelstensrika jord bäddar för att omfördelning av rikedom är möjlig om den politiska viljan består. Vid den här tiden förra året utreddes möjligheten för oljeutvinning utanför kusten. Tack vare de stora kostnader som havsutvinning medför samt fallet av råoljepriset kommer förhoppningsvis de fossila bränslet få ligga kvar under havsytan. Priset på rådiamanter antas fortsätta ligga högt medan uranpriset förväntas stiga de nästkommande åren. Den namibiska dollarn är knuten till den sydafrikanska valutan rand vilket har skapat stora problem för importkostnader. Randen har i flera omgångar sjunkit till rekordlåga nivåer och Namibias lokala marknad domineras av importer från Sydafrika. Att minska importberoendet från grannlandet kommer stå högt på agendan och är av yttersta vikt för en mer självständig ekonomi. Steg kan och kommer förhoppningsvis att göras under 2016 men det är en lång resa.

Namibia är ett av världens länder med störst inkomstskillnader. Nyligen uppgraderas landet av Världsbanken till ett medelinkomstland vilket fick utländska givare att packa ihop och lämna landet. Det innebar stora förluster för stora delar av civila samhället men SWAPO har kommit till förhandlingsbordet och utlovat större statligt stöd till framförallt hälsovårdssystemet. Om regeringen håller sina löften om resursomfördelning och dessutom skapar fler arbeten går landet en ljusare framtid till mötes.

Sydafrika: Protester och rekordlåg valuta

De senaste åren har sydafrikanska regeringen och dess finansministrar missat målet med stor marginal i förväntningar på tillväxttakten. 2015 var inget undantag. Den förväntade 5 procenten BNP ökningen slutade i 1.4 procent. I nyhetstidningarnas ekonomisidor beskrivs Sydafrika som ett ekonomiskt stagnerat land. Anledningarna till kontinentens ekonomiska jättens problem är flera; Kinas ekonomiska nedgång, indikationer om höjda amerikanska ränteavgifter, en två år lång torka, fördröjning av tilltänkta kraftverk och en arbetarrörelse i uppror.

2016 är det kommunalval och regeringspartiet ANC förväntas tappa till förmån till främsta oppsitionspartiet DA tillika nykomlingen EFF. Kritiken mot president Zuma och hans regeringsministrar har stundom ljudit högt 2015. Under hösten upphörde undervisningen på flera av landets universitet då studenter bland annat begärde fri utbildning till förmån till den fortfarande missgynnade stora svarta befolkningen. Strejker i flera gruv- och metallindustrier fortsatte och minskade tron på valutan. Under årets sista månad nådde randen bottenrekord efter att finansminister Nene avskedades utan förvarning. Nene ska ha avskedats efter att ha motsatt sig tilltänkta investeringar i flygplan av halvstatliga flygbolaget South African Airlines som de senaste åren kraftigt betungat statsbudgeten. Han ska även ha bromsat utvecklingen av nya kärnkraftverk trots påtryckningar från Kina och Ryssland, även detta med hänvisning till oansvarig hantering av skattemedel.

Sydafrikas tillverkningsindustri borde varit de enda som gynnats av randens värdeminskning, men fortsatte att tappa. Tillsammans med jordbruksindustrin är de de största arbetsgivarna men båda sektorerna har det senaste decenniet stadigt gått nedåt. Klimatförändringar är en verklighet i hela södra Afrika. I två år har torka härjat och 2016 kan komma bli året då Sydafrika importerar stapelfgrödan majs från USA. Vatten är redan en bristvara och kommer så att förbli, ihop med elavbrott. Sydafrika är ett industrialiserat land som hittills misslyckats med att skapa arbete för majoriteten lågutbildade. För varje år ökar antalet protester rörande arbete, hälsa, utbildning och samhällsservice. 2016 kommer säkert inte bli ett undantag.

Zimbabwe: Ekonomisk kris

Likt Angola förväntas inga officiella förändringar i det politiska ledarskapet i Zimbabwe, detta trots att president Mugabe fyller 92 i år. Regeringspartiet ZANU-PF har nominerat Mugabe till 2018 års val och partiets olika läger har inga intentioner att avslöja sina planer för ledarskap den dag Mugabe inte längre finns. Presidentens fru, Grace Mugabe, har under de senaste två åren blivit alltmer synlig på det politiska spelfältet, från att tidigare aldrig haft några politiska uppdrag. Många hävdar att Grace planerar något av en familjekupp till makten när Mugabe inte längre förmår leda landet.

Under det senare halvåret av 2015 ökade markrofferiet, till lokala eliters och utländska intresssens fördel men till allmänhetens nackdel. Den tidigare stora jordbruksnationen har idag övergett mycket av sin matodling mot grödor som blir till förnyelsebar energi alternativt till mark som ligger obrukad. Även om många subventioner lyftes förra året är investeringsklimatet trögt, bland annat på grund av en ny lagstiftning som garanterar 51 procents zimbabwiskt delägarskap i all industri. Det gamla kamratskapet med Kina fortsätter att stärkas med investeringar och uppskjutna låneavbetalningar. Strax innan årskiftet uppmuntrade presidenten befolkningen att börja använda kinesisk valuta.

De statliga finanserna går minst sagt på sparlåga och staten får allt svårare att betala sina anställda och upprätthålla samhällservice. Landets lärare fick aldrig ut sin decemberlön och inte heller den årliga bonusen (en 13e månadslön är standard i södra Afrika och motsvarar en svensk semesterersättningskalkulering). Sjukhusen saknar allt oftare den mest basala utrustning och medicinförråd och den tidigare gratis utbildningen ser nu ständiga skolavgiftshöjningar på alla nivåer. Tillförlitlig statistik finns inte men så många som 9 av 10 har inte längre något med den formella ekonomin att göra. Den informella ekonomin sysselsätter människor inom gränshandel, småskalig gruvdrift men framförallt jordbruk. Torka och översvämningar 2015 till följd av klimatförändringar sätter ytterligare press på levnadsförhållanden. Flera analyser hävdar att dagens situation är värre än 2008 då valutan övergavs efter superinflation och gjorde Zimbabwe till ett utvandrarland. Den stora frågan 2016 är vad som kommer om presidentskifte sker; politiskt, ekonomiskt och i fråga om politiskt våld.

Agnes Nygren
Kommunikatör Afrikagrupperna, Johannesburg