”Det tog många sekunder innan jag insåg vad de allt kraftigare skakningarna och det successivt ökande dånet betydde. Det var en jordbävning, och trots att den lade stora delar av Port-au-Prince i ruiner på mindre än en minut kändes det som att den aldrig tog slut. Byggnaden jag befann mig i kollapsade delvis och släckte liv i raset.
Jag hade turen att befinna mig i en del av byggnaden som stod kvar, och jag lyckades ta mig ut; ramlandes, stapplandes och kryssandes mellan fallande statyer och nedrasande möbler precis som i en film. Chockad tog jag mig ut till bilen för att återvända till kontoret. Bilfärden gick långsamt, den normalt tröga trafiken var nu nästintill lamslagen. Vägen var full av bilar. Människor vällde ut på gatorna, människor som grät, som skrek, som vädjade till Gud, som krampade av chocken eller bara försökte ta sig någon annanstans.
Jag blickade upp mot sluttningarna med sina mycket enkelt konstruerade boningar och rös över insikten vad en sådan kraft jag precis känt kunde ha gjort med Port-au-Princes slum. Telefonnätet slogs ut nästan med en gång och jag kunde inte nå mina kollegor för att ta reda på om de klarat sig.
Det stod väldigt klart för mig att staden hade kastats in i ett inferno, att detta var en katastrof av stora proportioner. Efter vad som kändes som en evighet nådde jag kontoret som stod kvar intakt på en bergssluttning med god utsikt över staden i grytan nedanför. Ett tjockt moln av damm täckte hela dalen ner mot vattnet, en skrämmande syn som bådade illa.
På en gång började arbetet med att uppskatta omfattningen av skadorna. Det skulle senare konstateras att katastrofen tog mer än 200 000 liv och lämnade mer än 1,5 miljoner människor hemlösa. 27 av 28 ministerier förstördes och 80 procent av alla skolor rasade eller skadades. 17-20 procent av alla statligt anställda dog eller skadades. Den totala ekonomiska skadan av jordbävningen uppmättes till 7,8 miljarder USD eller 120 procent av Haitis BNP 2009.
Jag befann mig nu på vårt kontor, och trots att det inte var ett sjukhusbörjade människor i behov av akut vård snart att strömma in. När mörkret föll var den sluttande asfalterade gårdsplanen framför kontoret täckt med skadade. Jag fick kryssa mellan patienterna för att ta mig fram, försiktigt för att inte råka trampa på redan brutalt misshandlade kroppsdelar. Blod rann längs sluttningen. Ben stack ut i onaturliga vinklar. Stora öppna sår och frakturer. En del svävade i gränslandet av medvetande, antalet döda steg hela tiden.
Jag arbetade som personal- och ekonomikoordinatör och kände mig plötsligt väldigt umbärlig bland alla patienter i behov av vård som jag inte kunde ge. Men efter en liten stunds handfallenhet kavlade jag upp ärmarna och satte igång med alla de små uppgifter jag kunde bistå med i kaoset; dela ut vatten, energikakor och filtar, lysa med ficklampa för provtagningar och undersökningar, tolka, organisera patienter och material, mäta upp smärtstillande injektionslösningar, packa upp liksäckar… Genom hela natten hördes jämrande, förtvivlade röster från gatan utanför. Människor som på ett ögonblick förlorat allt och sökte klarhet i vad som hänt.
Timmarna gick och tillströmningen av nya skadade tycktes aldrig sina. Ett av våra egna bostadshus hade kollapsat totalt och en nära kollega till mig var försvunnen under rasmassorna. Hon kunde inte ha överlevt, hon hade inte gett ifrån sig något ljud alls. Men dessa tankar måste motas bort, nu gällde det att fokusera på dem som hade en chans att klara sig. Stämningen bland oss var sammanbiten och tillät inga känsloyttringar. Så småningom övergick natten till dag och solen gick upp över en helt ny verklighet.
När jag tio månader senare lämnade Haiti var många vägar fortfarande oframkomliga till följd av rasmassor, och varenda liten park täckt av presenningar som skydd för dem som förlorat sina hem och fortfarande inte hade någonstans att bo.
Jag besökte återigen Haiti under 2012 och 2013 och kunde då se att återuppbyggnaden och bortforslandet av rasmassor tagit fart. Parkerna var återigen parker. Staden gav intryck av att vara på väg att repa sig. Men faktum är att 385 000 individer fortfarande lever som internflyktingar (IDPs) eller i omplaceringsläger i och utanför Port-au-Prince, under prekära och osäkra förhållanden som fortfarande innebär en fara för deras hälsa och utgör en grogrund för social instabilitet. Det politiska läget är dessutom högst oklart, för samma dag som minnet av jordbävningen fyller fem år, leder uteblivna val till att parlamentet upplöses och presidenten kan blir ensam makthavare.
Men trots allt omfattar mina minnen av Haiti så mycket mer än elände och olycka. Jag minns uthållighet, framåtanda, viljor av järn, arbetskraft och levnadsglädje. Jag minns undret när min kollega efter ett dygn under rasmassorna grävdes fram nästan oskadd. Och jag minns allt vi åstadkom tillsammans. Jag hyser stor respekt för detta motståndskraftiga samhälle och blickar därför trots allt framåt med hopp om en ljusare framtid. Haiti förtjänar så mycket bättre. ”
Frida Saide
Våra insatser i Haiti - då och nu
Läkare Utan Gränser har funnits på Haiti sedan 1991. Direkt efter jordbävningen i januari 2010 drog vi igång vår största akutinsats någonsin. Under tio månader behandlade vi 360 000 personer, genomförde över 15 000 operationer och hjälpte till att förlösa 15 100 barn. Vi delade ut mer än 50 000 tält och distribuerade en halv miljon liter vatten om dagen.
I dagsläget driver vi fyra sjukhus som tillhandahåller akutvård, förlossningsvård, akutvård för nyfödda och behandling av svåra brännskador.
I oktober 2010 drabbades Haiti av ett kolerautbrott, vilket var första gången på 150 år. Vi satte igång insatser i mycket stor skala. Sedan utbrottet 2010 har vi behandlat fler än 200 000 kolerapatienter och bland dessa har dödligheten varit lägre än 1 procent.
Trots det enorma stöd som strömmade in i landet har en stor del av Haitis befolkning inte tillgång till den sjukvård de behöver. Även om nya sjukhus har byggts upp saknas det fortfarande utbildad personal, tillräckligt med läkemedel och medicinskt material för att driva sjukhusen. Det uppskattas att 10 procent av Haitis sjukvårdspersonal antingen dog eller lämnade landet i samband med jordbävningen.
För att situationen ska förbättras måste de haitiska myndigheterna och deras internationella samarbetspartner prioritera hälso- och sjukvård i mycket högre utsträckning. Sjukvårdsbudgeten är låg och fokuseras alltmer på långsiktiga utvecklingsbehov snarare än akuta humanitära behov. Även om det är viktigt att bygga upp ett välfungerande sjukvårdssystem får det inte ske på bekostnad av möjligheten att kunna bemöta de akuta humanitära behoven.
