Långa arbetsdagar, brist på utbildning, sexuella övergrepp, låga löner och dålig tillgång till anständiga bostäder är några av de problem som textilarbetarna i Bangladesh tampas med. Det berättar Nazma Akter, fackligt aktiv och ordförande för Sommilito Garments Sramik Federation (SGSF), under måndagens lunchmöte som arrangerats av LO-TCO Biståndsnämnd och Handelsanställdas förbund.

 Främst är det kvinnor mellan 16 och 40 år som arbetar i fabrikerna. De flesta kommer från landsbygden och saknar utbildning. Nazma Akter var bara elva år när hon lämnande skolan och började arbeta inom industrin.

– Det är viktigt att utbilda kvinnor så att de höjer sina röster. Kvinnor blir stärkta genom facken, menar Akter.

Att vara kvinnlig textilarbetare innebär dessutom att arbeta både i och utanför hemmet.

– Och när kvinnor får barn stannar de hemma och förlorar sedan sina jobb. Det finns vanligtvis inga daghem och ingen annan kan ta hand om barnen.  Även fackliga ledare måste vara hemma med sina barn. Detta måste förändras.

För ungefär ett år sedan rasade Rana Plaza-fabriken i Bangladesh. 1 138 människor dog och 2 515 skadades. I kölvattnet av händelsen upprättades ett avtal om brand- och byggnadssäkerhet mellan globala fack och multinationella företag. I dagsläget har H&M, Lindex och ytterligare 164 företag skrivit på avtalet – men fler underskrifter behövs, menar Akter.
– Det är viktigt att avtalet skrivs på och för att kunna utöva påtryckningar behöver vi ert stöd, säger hon.

Akter tycker att också konsumenten har ett ansvar för att förbättra villkoren inom textilindustrin.
– Det är vi som får betala för att konsumenterna ska kunna köpa billiga varor.
Däremot ser hon inte bojkott som en lösning.
– Det innebar att vi förlorar våra jobb. Istället behövs påtryckningar och dialog med multinationella företag. Facken måste arbeta tillsammans. Vi behöver jobb, men med löner som går att leva på. Nu ses kvinnors arbete som välgörenhet.

Lina Karlsson
LO-TCO Biståndsnämnd