Politiska och ekonomiska kriser, konflikter och instabilitet är argument som används av en del inom fackföreningsrörelsen i Mellanöstern och Nordafrika (MENA-regionen) när de ska förklara varför de inte prioriterar flyktingars och migrantarbetares situation. De behöver ofta prioritera sina medlemmar som blivit av med jobben eller fått sina löner frysta eller halverade. Facken behöver också försvara de fackliga rättigheterna när politiska skiftningar sker.

Men är verkligheten för facket så svart-vit? Det tror inte många fackligt aktiva inom den offentliga sektorn i Algeriet, Libanon och Tunisien, vars medlemmar ofta kommer i direkt kontakt med flyktingar och migranter i sina arbeten. Det finns också en frustration hos fackförbunden inom den offentliga sektorn i regionen över att situationen ser ut som den gör. Trots internationellt bistånd som ges till länderna för att hjälpa till att täcka det nödvändigaste, som till exempel sjukvård, boende och skolgång för barn, så räcker inte pengarna och resurserna inom den offentliga sektorn till.

I Libanon är situationen inom den offentliga sektorn extra ansträngd. Flyktingkrisen i Syrien innebar att över en 1,5 miljoner flyktingar kom till Libanon (källa UNHCR), vilket sätter extra stor press på den offentliga sektorn som nu ska bistå både lokalbefolkningen och flyktingar med grundläggande service som till exempel rent dricksvatten och sjukvård. De libanesiska myndigheterna har inte lyckats tillhandhålla grundläggande service för lokalbefolkningen i hela landet och korruptionen är utbredd, vilket har lett till nästan dagliga protester och demonstrationer i landet.

Flykting- och migrationsprojekt i MENA-regionen

Genom att delta i projektet Human Rights, Trade Unions and Quality Public Services for Refugees and Migrant Workers har fackligt aktiva inom den offentliga sektorn i Algeriet, Libanon och Tunisien fått möjlighet att diskutera med flyktingar och migrantarbetare kring deras situation och analyserat den utsatthet de ofta befinner sig i och vilken roll facket kan ha i att hitta hållbara lösningar.

För facket har en viktig roll att spela, menar Chahnaz El Zein, som arbetar på det globala facket Public Services Internationals (PSI) regionalkontor i Beirut med bland annat detta projekt.

”Om facket inte försvarar flyktingars rättigheter riskerar facken att förlora sina rättigheter i framtiden” säger Chahnaz och syftar på hur politiker i regionen ibland ställer arbetstagare mot arbetstagare och riskerna för en nedåtgående spiral med dumpande arbetsvillkor och utnyttjande av människor i slavliknande arbetsförhållanden. För fackliga rättigheter och facklig organisering är ingen självklarhet i MENA-regionen.

Fackförbundens arbeten i länderna

I Tunisien är den officiella siffran för antalet flyktingar inte särskilt stor (cirka 2500, källa UNHCR), i jämförelse med exempelvis Libanon. Detta beror på att om du kommer till Tunisien från ett av grannländerna så har du rätt att arbeta i landet, och därav har du inte flyktingstatus. Har du dessutom arbetstillstånd så har du grundläggande rättigheter. Även arbetande flyktingar från exempelvis Libyen anses vara migrantarbetare och har därmed samma grundläggande rättigheter som tunisier. Att migrantarbetare eller arbetande flyktingar från Syrien omfattas av liknande sociala skyddsnät som lokalbefolkningen är ett sätt att minska social orättvisa och ojämlikhet i landet. Dock gäller inte detta alla flyktingar och migrantarbetare som kommer till landet. Därför har fackförbund inom sjukvårdssektorn i Tunisien kampanjat för bra sjukvård för alla – tunisier, migrantarbetare och flyktingar. Som en del av kampanjen kontaktade de både Världshälsoorganisationen (WHO) och landets hälsovårdsdepartement om behovet som finns, vilket har resulterat i att nu ska sjukvård ges till alla i Tunisien.

Fackförbundet Syndicat National Autonome des personnels de l’Administration Publique (SNAPAP) i Algeriet har starka kopplingar till människorättsförsvarare och organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter. Rättighetsperspektivet är viktigt för fackförbundet och trots att det är förbjudet för dem att organisera migrantarbetare så får de försvara deras rättigheter. Därför har fackförbundet en person som jobbar med flykting- och migrationsfrågor på heltid och som bevakar migrantarbetarnas situation i landet.

I Libanon arbetar fackförbunden i motvind under den politiska och ekonomiska kris som pågår i landet. Flykting- och migrationsfrågor blir allt svårare att lyfta på dagordningen hos fackförbunden inom den offentliga sektorn, berättar Najwa Hanna från PSIs regionalkontor i Beirut. Hon menar att många skuldbelägger flyktingkrisen och syrianer för den kris som landet befinner sig i, trots att flyktingkrisen inte är anledningen till varför landets situation ser ut som den gör. Främlingsfientligheten är utbredd och det finns ingen strategi från de libanesiska myndigheterna för hur detta ska motarbetas.

Najwa menar att det borde uppmärksammas mer att många libanesiska små- och medelstora företag överlever tack vare de syrianer som befinner sig i landet. För de syrianer i Libanon som inte befinner sig i flyktingläger handlar och köper varor och tillhandhåller även arbetskraft. Men det finns fackförbund och fackligt aktiva som engagerar sig i projektet och i flyktingars- och migranters situation i landet. Det kan du läsa om i denna artikel.