För två månader sedan slöt Stefan Löfven och EU:s ledare ett avtal med Turkiet om att hålla flyktingar borta från europeisk mark. Läkare Utan Gränser vänder sig till samtliga medlemsländer för att påminna dem om det omänskliga i detta avtal. Inte nog med att EU vägrar att ta ansvar för människor på flykt. Man urholkar också viktiga humanitära principer – att nödställda människors behov alltid går före politiska intressen.
I praktiken innebär avtalet mellan EU och Turkiet att omhändertagandet av människor som söker skydd i Europa läggs ut på entreprenad till Turkiet, i utbyte mot ett finansiellt stödpaket på många miljarder, varav 700 miljoner kronor kommer från Sverige. I en tid som denna, med den största flyktingströmmen på årtionden, är detta en abdikering av historiska mått av medlemsstaternas moraliska och legala ansvar.
"Det jag såg fick mig att skämmas över att vara medborgare i EU"
Sverige må ha varit bäst i klassen vad gäller flyktingmottagande i Europa, men faktum kvarstår att den svenska regeringen är lika skyldig som alla andra medlemsstater till detta avtal. Ett smutsigt avtal som kränker mänskliga rättigheter och överger de humanitära principer som Sverige säger sig stå upp för.
Vi har i åratal gett vård till människor som fallit offer för Europas avskräckningspolitik gentemot flyktingar och migranter. Nu har denna politik skapat en akut humanitär kris på europeisk mark. Vi har dragit ben som knäckts av polisen till rätta, vi har plåstrat om och tröstat barn som skjutits i huvudet med gummikulor och rengjort spädbarns ögon från tårgas. Men istället för att försöka stoppa lidandet har EU:s medlemsländer bestämt sig för att lämpa över krisen på andra.
Avtalet är ett hot mot alla människors rätt att söka asyl och bryter mot medlemsstaternas förpliktelser att bistå varje man, kvinna eller barn som ber om skydd. Att tvinga tillbaka människor till det senaste transitlandet urgröper asylrätten och förvandlar den till en politisk spelbricka, med syftet att hålla flyktingar så långt borta från Europas gränser och potentiella väljares ögon som möjligt. I dag finns i praktiken inga möjligheter alls för människor att på ett säkert sätt nå Europas hamnar för att söka asyl.
"Detta är ett svek mot den humanitära principen"
I utbyte har EU:s medlemsstater utlovat både utvecklingsbistånd och humanitär hjälp för att möta flyktingarnas behov. Pengarna har presenterats som ett sätt att lindra mänskligt lidande – men är villkorade till att lidandet äger rum någon annanstans. Sverige och EU missbrukar humanitärt bistånd som ett redskap för gränskontroll. Detta är ett svek mot den humanitära principen om att hjälp enbart ska ges utifrån behov, utan politisk agenda, och borde väcka frågor om vad som har hänt med empatin och solidariteten med dem vars liv ofta har slagits i spillror.
Genom att erbjuda miljarder euro för omhändertagandet av människor i Turkiet, utom synhåll för oss i Europa, riskerar dessutom hjälporganisationer att dras in i ett fasansfullt dilemma: ska de bistå med den hjälp som det finns ett sådant desperat behov av, och då samtidigt bli en del av en antihumanitär policy med det slutgiltiga målet att hålla människor borta från europeisk mark?
Turkiet, som redan kämpar för att ta hand om de nära tre miljoner flyktingar som befinner sig inom dess gränser, är utan tvekan i behov av hjälp. Men vi ber nu EU att hålla isär det humanitära stödet från den politiska överenskommelsen.
Den här överenskommelsen skickar också en oroväckande signal till resten av världen: länder kan köpa sig fria från skyldigheten att låta människor söka asyl. Om detta skulle kopieras av tillräckligt många länder skulle begreppet flykting upphöra att existera. Istället skulle människor i krigsområden vara fångar, utan möjlighet att fly, utan något annat val än att stanna kvar och dö. Bombräden mot ett läger med internflyktingar i närheten av Idlib i Syrien nyligen, då minst 28 människor dödades, visar till exempel att idén med ”säkra platser” i Syrien är helt orealistisk.
"Tillåt inte att människor blir till handelsvaror"
I Grekland utplånas människors sista gnutta hopp av Europas så kallade välkomnande. I registreringscentren på öarna saknas praktiskt taget all form av säkerhet. Kvinnor vågar inte gå på toaletten efter mörkrets inbrott, mödrar tvingas tigga sig till bröstmjölksersättning till sina barn och män i alla åldrar förlorar sin värdighet i kampen om brödsmulor eller om sin plats i kön. Jag har själv varit i flyktinglägret Idomeni vid gränsen till Makedonien och sett de vidriga förhållanden som människor på flykt i Europa lever under. Inte nog med att de utsätts för tårgasattacker och gummikulor. De provisoriska flyktinglägren uppfyller över huvud taget inte humanitär standard, bland annat saknades det tillräckligt med duschar, toaletter och tillräckligt med skydd mot väderförhållandena.
Det jag såg fick mig att skämmas över att vara medborgare i EU.
Vi inser att det har blivit politiskt kontroversiellt att bemöta de stora utmaningar som den globala flyktingkrisen har medfört. Men för Läkare utan Gränser är detta inte en politisk utan en humanitär fråga – det borde det vara för EU:s regeringschefer också.
Många av EU:s medborgare har besvarat utmaningen med att erbjuda sig att hjälpa andra, samtidigt som ledarskapet har släpat efter av rädsla för eventuella politiska konsekvenser. Stefan Löfven, som en av EU:s regeringschefer vädjar vi till dig: svara på den här utmaningen genom att verka för att EU:s resurser används till att välkomna och erbjuda skydd åt de som behöver hjälp. Tillåt inte att människor blir till handelsvaror och humanitärt bistånd till en del av era politiska förhandlingar.
Mari Mörth
Generalsekreterare Läkare Utan Gränser Sverige
Artikeln publicerades på aftonbladet.se den 17 maj 2016
