När tibetanerna går till val är omständigheterna ganska speciella. Inne i det av Kina kontrollerade Tibet finns inget som kan kallas demokrati, tvärtom lever människor sedan snart 70 år under hårt förtryck och omfattande, systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Men en tibetansk demokrati finns, i flyktingsamhället utanför Tibet.
I över 30 länder gick tusentals tibetanska flyktingar till val den 20 mars för att välja premiärminister och fylla det demokratiska exilparlamentet med dess 45 delegater. Parlamentet, som sammanträder i den nordindiska staden Dharamsala, är sammansatt efter en komplicerad kvotering mellan regional hemvist i Tibet (även om många faktiskt är födda som flyktingar och aldrig varit i Tibet, räknas man efter sin familjs ursprung), religiös tillhörighet (vilken gren av tibetansk buddhism man tillhör), och garanterade platser för att representera större diasporagrupper utanför Indien.
Det är demokrati på tibetanskt vis. Man har också en regering, kashag, som leds av en premiärminister, Sikyong, som sedan några år tagit över den politiska makten från Dalai lama. Den nuvarande Sikyong Dr Lobsang Sangay kommer i med valet i mars troligen bekräftas för ytterligare fem år på posten.
Hans Helighet Dalai lama är idag bara den andliga ledaren – även om hans inflytande är stort över hela det tibetanska samhället och i allra högsta grad är politiskt. Dalai lama flydde Tibet 1959 och efter honom har flera hundra tusen tibetaner flytt. De flesta finns i Indien. Och de fortsätter fly, även om strömmen människor som går över bergen minskat något efter ökad kinesisk kontroll vid gränsen.
IM var en av de första internationella organisationer som besvarade Dalai lamas vädjan till omvärlden om hjälp att bygga upp ett nytt liv för alla flyktingar. IM har givit stöd åt de tibetanska flyktingarna sedan mitten av 60-talet. Tillsammans med tibetanska organisationer och myndigheter har vi strävat efter att skapa en värdigt och drägligt liv, trots att flyktingsituationen i princip blivit permanent.
Genom åren har vi byggt skolor, haft faddrar som stöttat med skolavgifter och vaccinationer, handlat traditionellt hantverk och sålt i våra Fair Trade-butiker, och mycket mer. Samarbetet fortsätter än idag och bara för ett år sedan träffade en IM-delegation både premiärminister Sikyong Lobsang Sangay och Dalai lama för att planera framtida insatser.
Från början var det tibetanska flyktingsamhället en samling härjade flyktingar som vällde ner från den tibetanska högplatån till värmen i Indien. De var löst organiserade och helt beroende av omvärlden för stöd.
Idag organiserar man val över hela världen och har en konstitution och administration som organiserar social välfärd, internationella relationer, hälsokampanjer, sopsortering, ett ambitiöst utbildningssystem, med mera. Allt för att visa att tibetansk demokrati kan fungera.
I varje diaspora runtom i världen finns en särskild struktur för att övervaka och arrangera valen, samla in rösterna och skicka dessa till närmaste Office of Tibet, som är exilregeringens ”ambassader”. Dessa skickar rösterna till exilparlamentet i Dharamsala där slutresultatet slutligen tillkännages.
Det är imponerande, trots denna demokratis begränsade möjlighet att faktiskt styra över den majoritet tibetaner som lever kvar inne i Tibet.
