Solen skiner från en klarblå himmel. Det doftar grill, sololja och sommar.På en grön filt i Rålambshovsparken i Stockholm har Martina Lundin från Röda Korsets Ungdomsförbund dukat upp chips och läsk. Grillen är redo, spellistan igång. Först på plats är Hadi, 17. På axeln bär han ett volleybollnät och under armen har han bollen. Han hälsar glatt, tar i hand och börjar sedan trassla med nätet.

– Jag är inte så bra på sport egentligen. Men det är kul att spela. I Afghanistan spelade jag mest fotboll, men jag är inte så bra på det heller, säger han med ett leende.

Hans dröm är varken att bli nya Ronaldo eller Messi – utan att bli tandläkare.

– Ända sedan jag var liten har jag velat bli det och här ser arbetsmarknaden bra ut, säger Hadi.

– Då får du fixa mina tänder gratis sedan, säger Hussein, 16, som just slutit upp för att hjälpa till med nätet.

På bara ett drygt år har de två kommit varandra väldigt nära. De kommer från samma provins i Afghanistan, men lärde känna varandra först här i Stockholm. Nu bor de på samma boende för ensamkommande barn i Upplands Väsby. De bor vägg i vägg, går i samma skola och lagar nästan alltid mat ihop.

– Vi lagar mycket sallad och kyckling. Det passar oss. Vi är nyttiga killar, säger Hadi med ett snett leende. För såklart tränar de också tillsammans.

– Vi brukar jogga till gymmet, köra ett pass och sedan jogga hem. Jag är inte bra på sport, men jag blir glad av att träna, säger Hadi.

Dags för match men drömmer om att bli ingenjör

Volleybollnätet är äntligen uttrasslat och killarna ropar åt resten av gänget att komma. De servar, smashar och lever sig verkligen in i spelet. När bollen slår i nätet hörs ironiska avgrundsvrål och framgångar möts av jubel och high five.

Khaled, 15, står lite vid sidan om. Han har händerna i fickorna, utom när han då och då drar den bångstyriga luggen ur ögonen. Han tittar längtansfullt bort mot Smedsuddsbadet där Mälaren glittrar.

– Det vore skönt med ett dopp, alltså, det är verkligen varmt idag.

Han plockar fram telefonen ur fickan och visar bilder där han badar på några av Stockholms finaste badplatser. På en bild står han på händer på bryggan vid Saltsjöbadens friluftsbad och det ser ut som om han när som helst ska tippa i vattnet.

Khaled går i åttan, gillar matte och engelska och drömmer om att en dag jobba som ingenjör.

– Jag är grym på teknik, jag är en sådan som vill laga allt och förstå hur det fungerar, säger han.

Han känner att han hittat hem i sitt nya hemland.

– Jag gillar verkligen Sverige. Alla är snälla och trevliga. Det känns som att man kommer bli en bra person i det här landet, säger han.

Fler tonåringar hittar fram till den gröna filten som just idag är Röda Korsets Ungdomsförbunds samlingsplats.

Här finns nu också Hussein, 18, från Eritrea och Mohammed, 16, från Afghanistan. Alla fem har sina egna berättelser om flykten hit, men här i Sverige delar de mer än bara drömmen om att få stanna. Genom Kompisgruppen delar de också nya minnen, upplevelser, tankar och känslor. Som att stå på ett par skidor första gången, att vingla på skridskor eller att smaka hembakta kanelbullar.

– Jag ramlade typ 100 gånger när jag testade skidor. Jag rullade ner för backen som en snöboll, säger Ali och visar med stora gester och lika stort leende hur han såg ut som skidåkare.

– Skridskor var helt omöjligt, säger Mohammed och skakar på huvudet.

Nya vänner

Kompisgrupperna träffas en gång i veckan på boendet och tillsammans bestämmer de vad de ska göra.

– Jag har fått många nya vänner genom Kompisgruppen. Vi brukar måla, spela charader och ibland hjälper de oss med läxorna, säger Khaled.

Borta vid grillen har Martina just lagt ett gäng kycklingkorvar på grillgallret. De ryker och osar och Hussein, som gillar att laga mat, hjälper till.

Han ställer fram ketchup, korvbröd och senap och ropar att maten är klar. Alla sätter sig på filten och samtalen spänner mellan den bästa persiska musiken till lapskojs och smaken på den svenska skolmaten.

Stämningen är lika lätt och hög som molnen som sakta far över himlen.

My Lindgren, 18, jobbar ideellt som kompisgruppsledare och stortrivs.

– Våra grabbar är bäst. Vi hänger verkligen som vanliga kompisar och gör det vanliga kompisar gör. Äter korv och spelar kubb, till exempel, säger hon och tar en tugga.

Näst på schemat är nämligen kubb och alla känner till spelet. Khaled vet till och med att det ursprungligen kommer från Gotland. De hjälps åt att ställa ut kungen i mitten och kubbpjäserna i två linjer på varsin sida. Fotografen Niklas lägger sig på gräset för att plåta och är nära att träffas av ett flygande kubbträ.

– Han gör verkligen allt för sitt jobb, säger Hussein med ett skratt.

Hussein har håret samlat i en tofs, grått linne och mörka, glada ögon. I sommar ska han jobba som trädgårdsmästare. I framtiden är han öppen för allt.

– Jag kan verkligen tänka mig vad som helst, allt ifrån att jobba med barn till att vara chaufför. Men jag vill gärna flytta till Västerås när jag är klar med skolan. Där bor min lillasyster och jag vill leva i samma stad som hon, säger han.

Runt Husseins hals dinglar två kors, ett i silver och ett i trä. Han bär dem alltid och fick dem av sin mamma.

– Gud finns alltid med mig, i hjärtat och i allt jag gör. Det gör mig trygg och lugn.

Han tar plats i ena kubblaget, siktar noga, men missar. Ett jubel hörs från motståndarlaget. Hussein skakar på huvudet.

– Gud är inte med mig just nu, säger han och pekar upp mot den klarblå himlen. Men han ler när han säger det.