När jag landar i Erbil skiner solen och det är en fin novemberdag, runt 10 plusgrader. Under hela mitt besök i Irak stiger temperaturen aldrig över 10 grader och de regniga dagarna ligger nog temperaturen ner mot 5. Nätterna är väldigt kalla och det är uppenbart att vintern ändå har kommit.
Vi åker mot Dohuk, landskapet blir mer kuperat och det hinner slå lock för öronen några gånger innan vi är framme. Tälten i flyktinglägren är isolerade i den mån det går och värmeelement som ställs in i mitten sprider en skön värme, men går inte att ha igång hela tiden.
Irak är idag ett uppdelat land. Det påverkar inte minst hur barns situation ser ut. Vissa delar är fortfarande helt hållna av IS och till andra ställen kan människor börja återvända. Jag träffar flera som berättar hur de blivit tillfångatagna av IS, bortförda och kommit ifrån delar av sina familjer. Vissa har lyckats fly snabbt och andra har hållits kvar länge. En kvinna berättar att hon varit fången i över ett år. Nu är hon och hennes man i trygghet, men hennes barn saknas ännu och hon vet inte var hennes syskon och deras familjer finns. De har inte lyckats få kontakt. Ingen gång nämns att de kanske inte skulle vara vid liv. Så ser det ut för många av dem jag träffar. Så otroligt många livsöden där hopp och förtvivlan ständigt möts i vardagen.
Det ofattbara är att alla som jag möter är tacksamma för den hjälp de kan få och för de lokaler, så kallade säkra platser för kvinnor, som Svenska kyrkan bidrar med. Framförallt träffas kvinnor där för att bearbeta det de gått igenom och få vägledning i hur de kan agera kring frågor som kan röra sexuellt våld eller deras barns välmående.
I lokalerna har vi även symaskiner och material som kvinnorna använder. De kan laga kläder, sy till sig själva eller ge till de familjer som de vet har det sämre ställt.
I lokalerna har vi även symaskiner och material som kvinnorna använder. De kan laga kläder, sy till sig själva eller ge till de familjer som de vet har det sämre ställt. Sysselsättningen och gemenskapen får dem att må bättre. När jag frågar vad det betyder för dem att kunna komma till lokalen så får jag höra att det är den enda mötesplatsen för dem, att de har fått vänner över etniska gränser och att de faktiskt blir gladare och bättre föräldrar av att vara där.
Men trots att människor är i säkerhet idag, så hoppas alla på att en dag kunna vända hem. Människor har börjat återvända till vissa områden och det Svenska kyrkan gör då är framförallt att bygga upp och renovera skolbyggnader så att människor inte bara kan återvända, utan också börja leva när de väl kommer tillbaka.
Våra partner i Irak besöker området för att bedöma vilka behoven är för att barn ska kunna gå i skolan, det ser olika ut beroende på om eller hur byggnader har använts. I flera fall behövs renoveringar så att vattnet fungerar igen eller att fönster och väggar är helt intakta. Utöver det ser vi över om skolan är tillgänglig, om det går att ta sig dit på ett säkert och tryggt sätt.
När jag pratade med elever och lärare i flyktinglägret Daudia i norra Irak berättade de att skolan, utöver att förmedla kunskap och utbildning, också är en viktig mötesplats där barn får träffa andra barn, umgås och bli del av en större gemenskap. Skolan bidrar enormt mycket till barns trygghet och välbefinnande.
Skolan används för att sprida positiva budskap eller viktig information. Det kan handla om hygien och vikten av att använda tvål när du tvättar dig för att minska risken för att det sprids sjukdomar.
Många som gått igenom traumatiska upplevelser känner fortfarande stress som bland annat märks genom sämre aptit, sömnsvårigheter eller att de kissar i sängen till exempel. Vissa barn, och vuxna, behöver mer vård, men för många kan rutiner och det sociala som skolan bidrar med vara tillräckligt för att barn ska hitta tillbaka och kunna fokusera igen.
Skolan används för att sprida positiva budskap eller viktig information. Det kan handla om hygien och vikten av att använda tvål när du tvättar dig för att minska risken för att det sprids sjukdomar. Barnen är också duktiga på att själva informera och berätta om risker. När jag besöker våra projekt, oavsett om de handlar om utbildning eller inte, brukar jag prata med barnen och fråga just om de går i skolan, men också om deras syskon eller grannar gör det.
Av svaren kan jag snabbt bilda mig en uppfattning om barnens och familjernas trygghet och situation. Jag kan få höra barn berätta att vissa inte vill gå i skolan, att vissa barn inte får och att en del barn måste jobba. När jag ställer en eller två följdfrågor så har jag plötsligt en god bild av hur situationen ser ut.
I Irak är verkligheten, som i många andra länder, den att barn som flytt ofta har ett annat modersmål eller annat språk som använts i undervisningen. I vissa områden som jag besökte så gick barnen i skift och integrerades då inte med de barn som kanske bor där sedan innan. I området Rovia undervisades på kurdiska på morgonen och på eftermiddagen hölls undervisningen på arabiska. För att integrera barnen hade lärarna ordnat så att barnen istället skrev brev till varandra och fick lära känna varandra ändå, samtidigt som de övade på engelska! Innovativ pedagogik!
Jessika Gustavsson, Humanitär handläggare, Svenska kyrkans internationella arbete
Jessika Gustavsson var gäst i Musikhjälpens bur i Örebro och berättade om skolbarn i irakiska flyktingläger. Se klippet.
