Det rytmiska klappandet växer sig starkare när flickorna kliver in i rummet. De har rest över 1 500 kilometer, tvärs igenom Indien, för att komma hit till Selwada – en by ett par timmars bussfärd utanför staden Udaipur. Väl framme i möteslokalen hälsas de av rader av leende flickor i deras ålder, som klappar händer i takt för att välkomna dem. De har anlänt till en workshop för att utbyta erfarenheter av svårigheter i arbetet med flickors rättigheter, varav en är barnäktenskap.

Utbytet föddes ur en dröm. Sedan 2015 har Hungerprojektet i Indien arbetat med att bygga stödstrukturer för unga tjejer i Indien för att ta itu med den höga andelen barnäktenskap. Trots att det är olagligt, gifts nästan hälften av alla flickor i Indien bort innan de är 18 år gamla. Två av de mest drabbade delstaterna är Bihar i öst och Rajasthan i väst. Hungerprojektets vision var att flickor från de båda delstaterna skulle få träffas och dela med sig av erfarenheter och lärdomar. I partnerskap med Flickaplattformen, kunde den drömmen i somras förverkligas. Den 12 juli steg 25 flickor från Bihar, mellan 14 och 17 år gamla, ombord på ett tåg som skulle ta dem tvärs igenom Indien.

Fatma, 17, sträcker på sig lite extra när hon ställer sig framför gruppen. Det är en varm dag i Selwada och fläktarna i taket snurrar frenetiskt men bortsett från det kan inte ett ljud höras. Flickorna lyssnar intensivt på varandra berättelser. Fatma är en regelbunden deltagare vid träffarna hemma och är därför van att prata inför grupp. Detta är inte första gången hon berättar om en bröllopsceremoni hon inte ens kan minnas – så liten var hon när hon blev bortgift. Ändå bryts hennes röst lite när hon redogör för kampen om att få bli kvar hemma och slippa flytta till en man hon aldrig mött.

Så tidigt som i tio- eller tolvårsåldern kan flickor förväntas lämna sina hem och flytta till sina svärföräldrar. Flickorna från Bihar och Rajasthan delar ett utanförskap – flera av dem beskriver sorgen av att aldrig riktigt höra till, att vara utomstående både i hemmen de föds in i och hos den nya familjen.

Det är dock mod och glädje som dröjer sig kvar när sessionen väl är över. När flickorna strömmar ut från lokalen, är det arm i arm med nya vänner. Trösten och styrkan av att inte vara ensam kan inte underskattas. Genom att lyssna på varandra, kan vi identifiera de större, underliggande strukturerna – och medlen att motstå dem.

På många sätt är flickornas resa genom landet en lärdom. Veda Bharadwaja, programansvarig för Hungerprojektet i Indien, förklarar hur viktigt det är att låta flickorna internalisera sin resa i egen takt.
– De är morgondagens ledare. Men de är aktiva medborgare idag. Man kan inte se flickor som en grupp som behöver räddas, man måste stärka dem att själva ta ställning. Och det gör de redan, många innan de ens kom hit, säger hon.

Dessa flickor har brutit isoleringen av hemmets väggar och vidgat sina vyer. Precis som de var modiga nog att kliva ombord ett tåg som skulle ändra riktning på deras liv måste vi, som globala medborgare, ständigt töja på våra egna begränsade föreställningar. Att skapa gemensamma plattformar för att diskutera flickors rättigheter möjliggör att vi ser och behandlar patriarkatet som den globala struktur det är. Vi kan lära oss enormt mycket genom att se och värdesätta modet och uthålligheten hos flickor världen över. För det är i deras hem som de verkliga framstegen sker. Varje dag, när de förhandlar om sin frihet med sina familjer, driver de den globala utvecklingen för mänskliga rättigheter.

Vi har makten att stötta flickor som kämpar för att få ett slut på barnäktenskap. Vi kan stärka deras röster genom att erkänna att flickor är experter på flickor. Och vi borde lyssna på dem. Upplev den omtumlande resan från Bihar till Rajasthan under hashtag #girlschangetracks – och sprid budskapet vidare.