Vi känner båda besvikelse och vanmakt över att det annonserade humanitära vapenstilleståndet inte varade mer än ca 90 minuter. På fredagmorgonen hade jag fått ett meddelande att bankerna i Gaza skulle vara öppna några timmar på fredagseftermiddagen. Jag meddelade snabbt Suzan så att hon skulle kunna skicka bud till dem av våra medarbetare som fortfarande inte hade kunnat ta ut sina löner. Det dröjde inte länge förrän vi förstod att vapenstilleståndet som vi hoppats skulle vara i 72 timmar redan var över.
Suzan berättade för mig om Mohammad, 24 år och anställd av IM. Mohammad har en intellektuell funktionsnedsättning. Han är mycket duktig i sitt arbete. Mohammad hade en av dagarna ringt till Hamdi och beklagat att Hamdi inte kommit till honom med sin lön. Banken tillåter inte att Mohammad har ett eget bankkonto. Julilönen hade ordnats så att Hamdi fick pengar han skulle ge till Mohammad. Hamdi har inte själv kunnat ta sig till banken och han bor i ett område där det är farligt att gå ut.
”Natten till lördagen var det mycket farligt,” berättade Suzan. ”Det var den hitintills värsta natten. Vi hörde F-16 stridsflygplan och deras raketer överallt. Vi kunde inte sova mer än omkring en och en halv timme vid soluppgången.”
Riham hade berättat för Suzan att det var raketanfall runtomkring där hon bor.
Itaf, vars eget hus är förstört, hade under fredagen lämnat den plats där de sökt skydd och gått till släktingar som bor på östra delen av Gaza remsan. De hade bara varit där omkring en halvtimme när de fick springa därifrån. Alla sprang barn, vuxna och äldre för att sätta sig i säkerhet när anfallen kom. Itaf fick igen söka skydd i Jabaliya lägret. Jag kan inte hålla räkning på hur många gånger under de här veckorna Itaf och hennes familj har fått sätta sig i säkerhet från en plats till en annan.
Samia, som sökt skydd på Förgätmigejcentret med sin dotter och sin ena syster och hennes barn, stod i köket när en raket träffade den öppna plats som finns bakom centret åt det håll köket ligger. Samia upplevde hur hon trycktes ner av tryckvågen från raketen. En krater bildades och ett envåningshus träffades. Två kvinnor och en flicka dog. Flera skadades.
”Det är ett mycket, mycket fruktansvärt liv,” säger Suzan. ”Barnen är hungriga och det finns inte tillräckligt med mat. Jag gör ibland pudding på ris och mjölkpulver till dem. De vill ha bröd. Ibland bakar jag bröd på gasspisen. En grannkvinna bakar bröd över öppen eld. Det är många personer som bor i deras hus. Jag bakade 20 tunna brödkakor på gasspisen i går. Min man sa att gasen kan komma att ta slut. Han ville vi skulle spara på gasen. Vi kan inte köpa gas här i området. ” När Suzan bakat brödkakorna la hon ut dem på köksbänken eftersom hon inte kan förvara dem i kylskåpet genom att det inte finns elektricitet. Efter ett tag kröp myror på bröden. Det är vanligt med myror i husen, speciellt på sommaren. Suzan sa att de har mycket insekter i hennes område.
På söndagsmorgonen, den 3 augusti hade Suzans område fått elektricitet klockan 08.30 efter att ha varit utan under en vecka. Efter ett par minuter var den borta men efter ytterligare cirka tio minuter kom det tillbaka och varade i två timmar. Det framkallade stor aktivitet inom familjen och alla fick hjälpa till. Kvickt fick man genom en motor pumpa upp vatten från bottenvåningen till en trappa upp där Suzan bor. Kläder tvättades. Bröd bakades i ugnen. Mattorna dammsögs. Mobiltelefoner och dator laddades upp, men det fanns inte internetanknytning. Man fick ta del av nyheter på TV.
Genom nyhetssändningen fick de se skadorna av anfallet på det Islamska universitetet. Där studerar Suzans två döttrar. Döttrarna var lättade av att se att det inte var deras föreläsningssalar som förstörts. Suzans man som undervisar på universitetet blev däremot mycket upprörd. Han såg att det var universitetslärarnas kontor som träffats, där de har sina datorer, undervisningsmaterial och studieplaner med mera.
Idag, söndag, är situationen bättre där Suzan bor. Så var det också lördag eftermiddag och kväll, men under natten var det många flyganfall. Under vårt samtal hör vi många stridsflygplan.
Vi pratar också om att det nu finns långt över 270 000 personer som sökt skydd på olika skolor. Skolorna är överfyllda och det är en hygienisk katastrof med så många människor med begränsat antal toaletter och brist på vatten och el. Skabb har brutit ut och troligtvis också andra åkommor.
”Vi hoppas att det ska få ett slut. Vi hoppas att det ska bli bättre,” avslutar Suzan.
