Maison Dorcas ligger inte långt från Panzisjukhuset och är en plats dit kvinnor och flickor kan komma när de är färdigbehandlade på Panzi. Här ska kvinnorna återintegreras in i samhället – men på sina egna villkor.
– Jag har träffat över 2000 kvinnor här genom åren. Vi gör vad vi kan, men det är bara Gud som kan återställa människan och ge tillbaka livsglädjen, säger Zawadi Nabinto, chef för transitboendet på Dorcas.
– Karateträningen handlar både om att stärka deras kroppar och muskler, men också att bygga upp deras självkänsla.
Det är full aktivitet i de olika klassrummen när vi vandrar runt på Maison Dorcas innergård. I ett rum har de precis haft test i sömnad och symaskinerna står uppställda, i ett annat lär de sig läsa och skriva. Lite längre ner i korridoren sitter ett gäng flickor och kvinnor i ett hav av plastband och flätar korgar och i luften anas matos eftersom det strax är lunch. Här finns också möjlighet att lära sig och att göra tvål och på fritiden kan man ägna sig åt musik eller karate. Alla de olika delarna är anpassade efter behov och efterfrågan. Möjligheten att lära sig ett yrke men också att stärka en trasig kropp och lyfta ett tungt sinne.
– Karateträningen handlar både om att stärka deras kroppar och muskler, men också att bygga upp deras självkänsla. Bara det faktum att du vet att du skulle kunna försvara dig om du är i en trängd situation, kan göra mycket för en person, berättar fysiologen Franck Kwabe Balibuno när vi springer på honom i en korridor.
På grund av stigmatiseringen i samhället kring det sexuella våldet är det många som inte kan återvända hem.
Maison Dorcas har två våningar och rymmer cirka 160 bäddar, utbildningssalar, konferenslokaler, kontor och kök. I transitboendet samsas vuxna och barn om utrymmet. Här blandas våningssängar och barnsängar. Många av dem som bor här är nyblivna mammor till barn som blivit till genom en våldtäkt. På grund av stigmatiseringen i samhället kring det sexuella våldet är det många som inte kan återvända hem, utan måste starta igång sina egna liv. Dessutom med ett barn på armen som ska försörjas.
– Det är många starka kvinnor här, säger Zawadi med eftertryck. Här får de lär sig ett yrke, till exempel sömnad. Med hjälp av mikrokrediter startar de sedan sina egna företag och vi kan även ge dem juridisk hjälp. Vi har också gett skolgång till över 5 000 barn, några av dem går på universitet nu.
För en oinvigd skulle det här kunna vara som vilken skola som helst, förutom det faktum att många här inne bär på ett eget trauma
Det är en lugn stämning och nyfikna ögon som tittar på oss gäster när vi kikar in i klassrummen. För en oinvigd skulle det här kunna vara som vilken skola som helst, förutom det faktum att många här inne bär på ett eget trauma. Sawadi berättar att hon genom åren fått höra fruktansvärda historier. Kvinnor, som efter att de själva blivit våldtagna, fått se sina män eller bröder som kommit till undsättning i stället bli ihjälslagna.
– En kvinna fick se sin man halshuggas och var sedan tvungen att bära hans huvud i flera dagar. Vi trodde ett tag att hon skulle bli galen, berättar Zawadi och tystnar innan hon fortsätter. Men i dag är hon omgift och har barn. Många av kvinnorna här har verkligen överraskat mig.
Zawadis egen drivkraft att fortsätta arbetet kommer från en dröm hon hade redan som barn.
– Ända sedan jag var liten har jag bett Gud att han skulle ge mig massor av barn. Jag räknade till och med stjärnorna varje kväll och sa att jag ville ha lika många barn som stjärnorna. Kvinnorna som kommer hit har blivit mina vänner, och deras barn är mina barn. Varje gång deras barn kommer och ropar mama Sawadi, känns det så bra. Och när du ser någon som har gråtit börja dansa och sjunga och le, då mår jag väldigt bra. Det ger mig styrka att fortsätta.
Johanna Litsgård Lebourne, PMU.
