Hur upptäckte du det första kolerafallet?

- En dag kom en man i 30-års åldern in på kliniken. Han hade diarréer och kräkningar och var extremt uttorkad trots att han bara haft symptom i mindre än ett dygn. Det är ett tecken på kolera, då man torkar ut väldigt, väldigt snabbt. När jag såg hans avföring tänkte jag direkt att det måste vara kolera, trots att jag bara hade läst om sjukdomen tidigare. Kolera orsakar vattniga diarréer som ser ut som risvatten ungefär och det luktar nästan ingenting. Snabbtestet var positivt: Kolera.  Efter några dagar fick vi även provsvaret från labbet i Nairobi som bekräftade att mannen hade insjuknat i kolera.

Hur behandlade ni kolerapatienten? 

- Först fick vi isolera mannen för att andra patienter på kliniken inte skulle smittas. Han fick dropp mot uttorkning, då det är det farliga för kroppen. Patienten fick ligga i en speciell säng som har ett hål i. Under hålet står en hink med tvåprocentig klorinlösning. Man samlar avföringen och spyorna i hinkar, eftersom de är smittsamma. Innan man kan slänga hinkens innehåll lägger man klorinlösning ovanpå så att alla kolerabakterier dödas. Som tur var överlevde mannen och blev helt återställd efter några dagar.

Kolera är ju väldigt smittsam och livsfarlig om man inte får behandling. Fick de andra som bodde i lägret panik när de hörde att det fanns ett kolerafall på kliniken?

 - När man har ett koleratutbrott i ett flyktingläger finns ju risk att det uppstår panik. Därför höll vi tyst så länge kolerafallet inte var officiellt bekräftat. Numera har situationen i Juba ändrats och många fall har registrerats. Då är det viktigt att man jobbar med att förbättra de hygieniska förhållandena i flyktinglägren. Man kan dela ut tvål och förklara för människor hur sjukdomen sprids för att de ska kunna skydda sig.