När människor bor i flyktingläger i åratal är det oerhört viktigt att de får stöd att skapa en meningsfull tillvaro. Svenska kyrkan har en särskild kompetens i att arbeta med detta. Vi kallar det psykosocialt stöd. Här berättar vår utsända Else Berglund vad det handlar om för kommunikatör Therèse Naomi Jonsson.
Svenska kyrkans har sedan många år tillbaka ett engagemang och stöd för människor på flykt i östra Afrika. Sedan 2014 arbetar Else Berglund som koordinator för Svenska kyrkans flyktingprogram i regionen, med sin bas i Nairobi, Kenya.
– Man kan överleva också mycket svåra upplevelser, säger Else.
I inslaget nedan berättar hon om stödet till kvinnor som upplevt våld och svåra övergrepp i Kongo.
Den 19 augusti högtidlighålls World Humanitarian Day eller FN:s Världsdag för humanitärt arbete. Det är en dag som FN instiftat för att uppmärksamma och hedra människor som jobbar med humanitärt arbete. Dagen infördes i samband med en attack som inträffade på FN:s högkvarter i Bagdad, Irak, 2003 där 22 människor miste livet.
Antalet människor som lever på flykt ökar stadigt och på flera håll i världen rasar blodiga krig, men mitt i detta så får vi inte glömma de hundratusentals människor som varje dag arbetar för att humanitär hjälp ska nå fram och lindra nöden där behoven finns.
Svenska kyrkan har utvecklat en specialkompetens inom det vi kallar för psykosocialt stöd, jag ringde upp Else och bad henne berätta lite om sitt arbete.
Else, du har lång erfarenhet av att arbeta med psykosocialt stöd i flyktingsituationer. Kan du berätta lite kort vad det innebär?
– Det handlar om att vid katastrofer, både plötsliga och mer utdragna, låta människor själva få påverka och delta i katastrofarbetet. Sedan kan detta ske på många olika sätt, men i grund och botten handlar det om att inte bara tillgodose de fysiska behoven utan också se till människors psykosociala välmående. När människor får möjlighet att själva förändra sin situation genom att ta stöd av sig själva och varandra bidrar det till att snabba på processen mot en fungerande vardag – trots svåra omständigheter.
Kan du ge några exempel på hur detta sker?
- Som jag var inne på så handlar det om att involvera människor. I en flyktingsituation är det viktigt att stärka befintliga sociala strukturer och skyddsnät, eller att bygga upp nya. Då behöver man identifiera olika utsatta grupper och personer med särskilda behov.
Det kan till exempel handla om barns rättigheter och behov, att barnen inte glöms bort i en katastrofsituation. För att förhindra det kan man bilda kommittéer som lyfter olika gruppers specifika behov. Det viktiga är att man arbetar med hela befolkningen och har ett helhetsperspektiv. Ett exempel är hur vår partner i Uganda involverar både män och kvinnor i arbetet med att förhindra könsrelaterat våld och förändra attityder.
Men det kan också handla om att skapa möjligheter till självförsörjning, eller rättshjälp i fall då man utsatts för exempelvis övergrepp eller andra brott.
Hur ser din arbetsvardag ut?
- En stor del av mitt arbete handlar om att ha en pågående dialog med våra lokala partners, att stärka deras kapacitet och att ge stöd i utformandet av insatser, bland annat genom ökad kompetens i psykosociala arbetsmetoder. Jag läser och ger feedback på våra partners ansökningar och rapporter och följer upp projekt genom besök, vilket underlättas av att jag bor i regionen. Då ser jag också vilken skillnad arbetet gör och hur människors liv förändras till det bättre. Sedan arbetar jag även med kunskapsutbyte mellan fältpersonal i de olika projekten och att bidra till ett ömsesidigt lärande av varandra.
Genom att vi ger ett långsiktigt stöd till dessa insatser kan våra partners agera snabbt när en ny akut situation uppstår. Till exempel nu när stridigheter bröt ut i Sydsudan i somras och en ny våg flyktingar kom till Uganda, så fanns redan en grundkapacitet hos våra lokala partners som gör att de snabbt kan svara mot nya behov.
Händer det att du känner dig rädd för din säkerhet?
- Vi jobbar i områden där det kan inträffa saker så man måste så klart vara medveten om säkerhetsfrågor och hålla sig till de regler som finns. Jag brukar inte känna mig rädd eller utsatt, men man ska vara medveten om risker – och risker finns ju överallt på något sätt.
Det händer ibland att personal behöver evakueras. Valet att åka någonstans eller inte är alltid mitt, men om något skulle inträffa har jag oftast möjlighet att ta mig därifrån om det skulle behövas vilket inte är lika enkelt för lokala medarbetare och flyktingarna själva. Jag är inte särskilt orolig för min egen säkerhet men jag kan bli orolig för mina kollegor och lokalbefolkningen.
Att besöka olika flyktingläger och se alla behov måste göra att det kan kännas hopplöst ibland. Vad ger dig glädje och kraft i de stunderna?
Även om jag naturligtvis träffar människor som präglas av hopplöshet så tycker jag att våra partners jobbar så konstruktivt och jag ser hur arbetet faktiskt gör skillnad för människor. Det ger väldigt mycket kraft! Att få känna att även ett litet stöd kan göra så stor skillnad och att se människor resa sig, att det finns en såpass stark inneboende kraft – att man orkat ta sig till ett flyktingläger till att börja med. Ger man utrymme och stöd så finns det så mycket initiativkraft och energi, vilket bevisas gång på gång. Jag tycker att mitt arbete är väldigt hoppfullt!
