Den nya regeringen måste omedelbart visa Sveriges ambitioner att göra skillnad i det största ebolautbrottet världen skådat, skriver Monica Oswaldsson, ordförande förLäkare utan gränser, i SvD i dag.
Redan tidigt i våras noterade Läkare utan gränsers personal på fältet att ebolafallen i Guinea var spridda på ett oroande sätt man aldrig noterat tidigare.
Men omvärlden var passiv.
Den 21 juni uttalade Läkare utan gränser att det rörde sig om det ”största dokumenterade utbrottet” och att ”epidemin är helt utom kontroll”.
Men omvärlden förblev passiv.
Under denna tid har ytterligare tusentals människor insjuknat och kämpat mot en smärtsam och dödlig sjukdom. Ofta har de lämnats ensamma att dö eller tillbringat sina sista stunder i livet med en sjuksköterska iförd heltäckande skyddskläder som enda sällskap. Omvärldens insatser kom alltför sent, och nu riskerar Sveriges bidrag att försenas.
Även om den svenska regeringen tidigt finansierade organisationer på plats, däribland Läkare utan gränser, så har all form av direkt support dröjt. Sida har nu beslutat att satsa ytterligare 70–90 miljoner kronor i kampen mot ebola. Men detta handlar återigen om pengar – inte om ett svenskt beslut om direktinsatser med personal.
I denna kris räcker det inte med att öppna plånboken, Sverige måste också hjälpa till med arbetet på plats. Den svenska regeringen lät flera månader gå utan att agera på allvar, först i augusti började man visa tecken på att till fullo inse allvaret i epidemin. I måndags meddelade Norges hälsominister att Norge tänker skicka sjukvårdspersonal om 50–60 personer till Västafrika. Sverige däremot, rekryterar genom MSB endast fem sjukvårdsarbetare till området.
Läkare utan gränser vill:
- snabbt inventerar samtliga resurser, både medicinska och andra, som kan mobiliseras för en insats.
- Även den kapacitet som finns inom försvarsmakten måste inkluderas – såväl medicinsk som logistisk.
Det är lätt att tro att det redan är så illa det kan bli. Men vi vet inte hur det ser ut om ytterligare några månader. Hittills har omvärlden hela tiden legat steget efter ebolaviruset. Om samma fördröjning i beslutsfattandet fortgår riskerar konsekvenserna att bli ytterst allvarliga. Vi ser redan lynchningar av hjälparbetare och hur länders sjukvårdssystem håller på att falla samman. Det går inte att utesluta att hela stater kollapsar, att ebolasmittan slår ut vitala funktioner, lamslår ekonomin och orsakar omfattande säkerhetsproblem.
Sverige måste därför skyndsamt se över alla resurser som kan sättas in i ebolakrisen.
Den borgerliga regeringen kallade Sverige en ”humanitär stormakt”. Vi förutsätter att den nytillträdda regeringen har samma ambitioner och då krävs ett trovärdigt agerande i den pågående ebolakrisen. Det räcker inte att stanna kvar i rollen som givare av bistånd. Vad som nu behövs är insatser på marken.
Sveriges nya regering får inte riskera att om sex månader se tillbaka och dra samma slutsats igen: Vi var för passiva.
MONIKA OSWALDSSON
ordförande Läkare utan gränser i Sverige
