Följeslagarprogrammet bygger på principen om skyddande närvaro och icke-våld. Som följeslagare är man en civil observatör, som vandrar med människor i solidaritet och bidra till ett ökat demokratiskt utrymme för aktivister och fredsorganisationer. En viktig del i uppdraget är att observera och rapportera om de övergrepp mot mänskliga rättigheter som israeliska säkerhetsstyrkor och israeliska bosättare begår. Det kan handla om allt från trakasserier vid vägspärrar till bosättarvåld och rivningar av hem.
”Vi lyssnar på människors berättelser och bevittnar hur ockupationen begränsar deras liv.”
”Ingen dag är den andra lik. Vi möter lokala organisationer, deltar i gudstjänster, samlar in vittnesmål från familjer vars hem rivits av israeliska säkerhetsstyrkor eller observerar hur många människor som stoppas vid vägspärrar på väg till skola, arbete eller för att be. Gemensamt är att vi lyssnar på människors berättelser och bevittnar hur ockupationen begränsar deras liv”, berättar Natalie.
Att vara följeslagare kräver flexibilitet, tålamod och ödmjukhet. Man delar vardag, rum och arbetsdagar med andra följeslagare med olika bakgrunder – sjuksköterskor, ingenjörer, lärare, präster. Det gemensamma är engagemanget för fred och mänskliga rättigheter.
”Jag kunde inte stå vid sidan av och bara titta på.”
Nathalie berättar om varför hon sökte till uppdraget.
Till vardags arbetar Nathalie som hållbarhetskonsult och med beredskapsfrågor, men hennes engagemang för fred och mänskliga rättigheter har funnits länge. Första gången hon sökte till följeslagarprogrammet var för tio år sedan. Efter 7 oktober 2023 växte hennes engagemang ytterligare. “Efter månader av frustration över omvärldens tystnad kände jag att jag måste göra mer, jag kunde inte stå vid sidan av och bara titta på,” berättar Nathalie. Hon sökte till programmet igen och denna gång blev hon antagen.
Sedan 2002 har över 2000 personer från hela världen, varav 400 svenskar, åkt till Israel och Palestina som följeslagare.
Men framtiden för Följeslagarprogrammet är oviss sedan Sida efter mer än 20 års oavbrutet stöd beslutat att inte längre finansiera den svenska delen av programmet. Anledningen är regeringens ändrade strategi i regionen och en minskad biståndsbudget.
Följeslagare från resten av världen fortsätter att åka till Palestina och Israel, men den svenska delen av programmet är för tillfället satt på paus tills det åter finns en fungerande finansieringsmodell.
Under Nathalies tid i Palestina pågick intensiva attacker mot Gaza. I början undvek många att prata om det. Men så förändrades något. När videon spreds på avrättad ambulanspersonal och nedgrävda ambulanser, då hände något i östra Jerusalem och på Västbanken. En känsla av att man fått nog.
”Plötsligt började människor prata. Sorgen var överallt. En nationell strejk utlystes, kollektivtrafik stannade, butiker stängde. Efter det var inget sig likt”, säger Natalie.
”Jag minns särskilt en familj ute på landsbygden. När vi kom dit satt de framför tv:n, där en lång lista med palestinska namn, ålder och bostadsort rullade – israelisk gisslan i utbyte mot frihetsberövade palestinier. Alla följde listan tyst, namn för namn, i hopp om att deras vänner eller familj fanns med bland de frigivna.”
Samtidigt eskalerade våldet på Västbanken. Hus revs, ungdomar sköts, skolor stängdes och flyktingläger utrymdes. Israeliska bosättare attackerar palestinska bönder, dödar boskap, river upp olivträd med rötterna och bränner palestiniernas skördar. Under Ramadan stängdes vägspärrar godtyckligt – människor fastnade i timmar på väg hem för att bryta fastan.
Nathalie beskriver maktlösheten som det svåraste:
”När våldet eskalerade var vi tvungna att backa och oftast lämna platsen – för vår egen säkerhet. Men palestinierna står kvar, obeväpnade, oskyddade och ensamma. Det är en del i att vara följeslagare och ha en roll där man först och främst observerar och går bredvid, och utgår från icke-våld som metod.”
”Det finns fortfarande röster för fred.”
Hon berättar också om frustrationen över oförutsägbarheten – hur vägspärrar kunde blockera en hel dags arbete. Hur svårt det blivit att samarbeta med israeliska fredsorganisationer, i takt med att det demokratiska utrymmet i Israel krympt. ”Det finns fortfarande röster för fred. Men de är färre nu. Och de möter hårt motstånd”, menar Nathalie.
Personligen bär Nathalie med sig de berättelser hon hört – om förlust, sorg, och mod. Om hoppet om ett fritt Palestina, om rättvisa.
”Palestinierna är kreativa, modiga, generösa. Trots allt de tvingas utstå vill de leva i fred, sida vid sida med israelerna. De vill ha samma rättigheter. Leva sina liv på lika villkor helt enkelt.”
”Det handlar om att inte få drömma, inte kunna planera, att ständigt bli nedtryckt.”
Professionellt har hon fått nya insikter om konfliktlösning, icke-våld och internationell rättvisa.
”Jag har blivit mer ödmjuk. Ockupationen är så mycket mer än vägspärrar och bosättningar. Det handlar om att inte få drömma, inte kunna planera, att ständigt bli nedtryckt. Ockupation har många lager, ovärdighet är nog det som genomsyrar allt. Allt detta gör mig ödmjuk inför de människor jag möter.”
Följeslagarprogrammet startade 2002 på begäran av kyrkoledare i Jerusalem, som ville ha internationell skyddande närvaro för civila under den andra intifadan. Sedan dess har över 400 svenskar deltagit genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). Nu har regeringen, via Sida, avslutat finansieringen – trots att behovet av skyddande närvaro är större än någonsin.
→ Skriv under naminsamlingen
