"Det första jag märker är ett stort ärr på hans handled. Vi börjar prata om allt och inget: från fotboll till hans resa över Medelhavet. Efter en stund börjar han berätta sin historia.

– Det är en lång historia, säger han till mig. Det jag har gått igenom är svårt att föreställa sig.

Långsamt börjar han öppna upp sig för mig. Han växte upp utan mamma och hans pappa gick bort för ett år sedan. Hans familj var fattig och det fanns ingen möjlighet för honom att gå i skolan.

Jag lyssnar på Jonathan och försöker föreställa mig hur det kan ha varit och vad han måste ha känt, men efter ett tag kan jag inte. Det är för jobbigt.

Han tog sig till Libyen via Marocko för tre och ett halvt år sedan. Där tog livet en skrämmande vändning.

Han har tårar i ögonen och hans blick är tom.

– I Sabratha arbetade jag som vaktmästare. Men en dag blev jag rånad och slagen på gatan av en grupp människor. Men de nöjde sig inte med det. De kidnappade mig och höll mig som gisslan i nästan två månader.

Han har tårar i ögonen och hans blick är tom.

– De tog mig till ett hus och låste in mig i ett rum som bara ett litet fönster. Vi var sextio personer där och kunde knappt andas.

Jonathan försöker att komma ihåg alla detaljer.

– De hade Kalasjnikovs och slog oss i omgångar. Ju högre du skrek desto hårdare slog de. Ibland sköt de i luften för att skrämma oss. De ville ha pengar och om du inte hade några blev de arga.

Jag lyssnar på Jonathan och försöker föreställa mig hur det kan ha varit och vad han måste ha känt, men efter ett tag kan jag inte. Det är för jobbigt.

– De slog mig varannan dag, med sina händer, med sina vapen och andra tillhyggen. Efter ett tag började de bränna mig med cigaretter och senare med en svetsbrännare. Man kan inte försvara sig, det enda man har är tårar.

Jonathan rullar upp ärmarna på sin träningsoverall och stirrar på ärren han har på sina handleder.

Medan han berättar visar han mig ärren på kroppen.

Jonathan rullar upp ärmarna på sin träningsoverall och stirrar på ärren han har på sina handleder. Han fortsätter att titta på dem under en lång stund och vänder sig sedan mot mig.

– En dag, säger han, den absolut värsta dagen i mitt liv, efter min mors död. De hade bundit mina handleder och vrister, hårt. Jag var ett lätt byte och de slog mig och brände mig i en oändlighet.

Medan han berättar visar han mig ärren på kroppen.

Jonathan berättade att han låg bunden flera timmar och även om han nu är säker ombord på vårt fartyg fortsätter hans lidande. Han har problem med sin vänstra fotled och han har svårt att gå.

Detta är bara en droppe i havet av alla de berättelser vi hör ombord. En vanlig dag ombord på Aquarius."

– Oussama Omrane, kulturtolk. Han arbetar ombord på fartyget Aquarius, som deltar i vår sök- och räddningsinsats på Medelhavet tillsammans med SOS MEDITERRANEE.