Hon ville ha en p-stav. Hon hade relationer, men inte grundade i kärlek. För henne var de relationer för att överleva, att få pengar till skola, mat och kläder. Hon var ensam, utan sin mamma och pappa, som båda dött när hon var liten flicka och nu gick hon i sjunde klass och hade ett barn att tänka på.

Nu skulle hon få sitt preventivmedel. Vi erbjöd henne ett hivtest och det visade sig att hon var smittad. Hon nickade bara och berättade för oss att hon redan fått diagnosen. Den fick hon 15 år gammal när hon var gravid för första gången. Hon ville mest ta ett nytt test i hopp om att det skulle visa negativt.

Stigmatiseringen är stark

När vi pratade med henne förstod vi att hon inte hade tagit sin dagliga hivbehandling. Projektet jag arbetar i fokuserar på utsatta grupper i befolkningen och hon hör till tonåringar som säljer sex. De utsätter sig för stora risker både i sitt jobb och i sitt vardagsliv.

De bävar ofta för att söka vård, stigmatiseringen är stark och obehaglig och att med regelbundenhet bli förnedrad för att kunna fullfölja sin behandling tar förstås på krafterna.

Många gånger väljer de att ta vården i egna händer eller att inte behandla sig alls. Det kan få katastrofala följder.

Vi bad att få ta ett prov på flickan och det visade att dottern inte hade hiv. Vi hade ett långt samtal med den unga mamman. Vi pratade om sjukdomen, hur den smittar, vad den leder till obehandlad och hur en behandling kan bromsa sjukdomsförloppet. Hon lyssnade noga, kändes som om hon aldrig fått chansen att få förstå sin sjukdom.

Hon ville fortsätta sin behandling, hon uttryckte ett starkt ansvar gentemot sin dotter, att finnas för henne. Det var som om hon för första gången kunde ana konsekvenserna av att inte ta tabletterna dagligen i resten av sitt liv.

En mäktig känsla infinner sig i rummet

Vi satte in p-staven och hon knöt dottern hårt runt sin rygg och visades till rådgivaren som arbetar för Läkare Utan Gränser. De motiverar och stöttar patienter kring behandling av hiv.

Det var en mäktig känsla som infann sig i rummet när hon gått. Känslan av att kanske ha fått henne att förändra sin framtid.

Jag har jobbat av och till för Läkare Utan Gränser i snart 20 år, i olika projekt och delar av världen, men jag tror aldrig jag som barnmorska så konkret känt att jag gör skillnad.

Det handlar om att visa respekt och lyssna

Och när jag tänker på det ar det inga underverk jag sysslar med, det handlar om att visa respekt, ge tid, lyssna och ge de svar jag kan.

Jag sov gott den natten.

Lena Granqvist

Barnmorska