– Turkiet är egentligen inget utvecklingsland, men när det gäller demokrati är vi det. Det säger Özgür Doruk och Ali Riza Özçelik från Yol-iş, Turkiets största byggfack.
Utsikten från förbundets representationsvåning bekräftar vad de säger. Ankara city känns som vilken urban storstad som helst. Men vi får snabbt lära oss att det finns en del annat bakom den moderna stadsarkitekturen.
I Turkiet finns exempelvis en miljon barnarbetare, 26 kurdiska journalister i fängelse och ett klimat på arbetsmarknaden som gör det svårt för arbetstagarna att utöva sina rättigheter i arbetslivet.
Trots en lång facklig tradition är därför bara elva procent av den turkiska arbetsstyrkan organiserade idag. För byggfacket Yol-iş, som organiserar inom väg och markläggning, har medlemsantalet dessutom sjunkit; från 180 000 medlemmar 2005, till dagens 45 000.
– Den främsta orsaken är att branschen gått från att vara en offentlig sektor till att allt mer jobb läggs ut till privata underleverantörer, berättar ordförande Ramazan Ağar. Generellt är det svårare att organisera sig fackligt hos underleverantörerna och de som går med i facket kan bli av med jobbet.
Hos dem är arbetsvillkoren dessutom ofta mycket sämre. Vid exempelvis turkiska vägverket är lönen hos underleverantörerna bara 55 procent av den lön vägverkets direktanställda har.
– Hela systemet är dessutom bara fejk och vi har bevis för att trafikverket betalar lönerna direkt även till de här arbetstagarna, berättar Özgür Doruk, internationell sekreterare.
År 2010 började Yol-iş ändå organisera hos underleverantörerna och fick snabbt 8 000 medlemmar. Deras krav på samma villkor som de direktanställda godkändes av arbetsmarknadsministeriet, men sen blev det stopp.
Trafikverket vägrade och anställningsmodellen blev istället rättsfall. Efter att lokala domstolar gett facket rätt pågår nu förhandling inom Turkiets högsta juridiska instans. En seger skulle därför betyda mycket inte bara för Yol-iş och byggnadsarbetarna, utan även för exempelvis hela hälsosektorn.
– Nyckeln till att stärka facken och ge bättre arbetsvillkor vore att regler om arbetstagarnas rättigheter och organisering vid offentlig upphandling även gäller för underleverantörer, säger Ali Riza Özçelik, avtalsexpert.
Men vägen dit känns lång och det politiska klimatet är idag inte till arbetstagarnas fördel.
– Generellt vill inte regeringen ha några fackföreningar, eftersom de inte vill dela makten, menar Özgür Doruk. Därför behöver vi mer kontakt med systerfack i andra länder, för att inspirera och mobilisera, men som också kan stå axel mot axel med oss på gatorna när vi försvarar våra rättigheter.
Karin Lindström.
