Bilden ovanför visar två unga tjejer, Reshma och Shina, där de hänger på en lekplats. De har spenderat dagen med andra barn och ungdomar som tidigare varit studenter i Bethany Sisters Promotional Shools. Tillsammans har vi varit på ett planetarium och lärt oss om rymden, haft picknick i en park och lekt i rutschbanor och gungställningar. Reshma och Shina är två av de äldsta i gruppen, det märks att de tycker de är lite för stora för upplägget av dagen. De sitter mest och viskar på en gungställning och när de blir övertalade att åka rutschbana med de yngre barnen suckar de först, men det lyser ändå i ögonen när de susar fram med de andra barnen. Shina pratar glatt på tydlig engelska, uppspelt över att få testa sina kunskaper på någon från ett annat land. Reshma är fjorton och går redan i klass tio, ett viktigt skolår, mycket plugg och svåra prov i alla ämnen. Hon njuter av att vara ledig en dag med de andra barnen.

Många olika öden

Jag har träffat ganska många tjejer som Reshma och Shina, unga tonårstjejer som experimenterar med smink och kläder, som kämpar på i skolan för att få bra betyg, som är stolta över de engelska fraser de kan uttala perfekt, som är fnittriga och framåt men samtidigt lite blyga, precis som de flesta tonåringar jag känt och arbetat med. När jag ser dem blir jag alldeles varm, för i dem ser jag den värld jag vill leva i. En värld där unga tjejer har chansen att utvecklas efter egen förmåga och att bli allt det där de har potential för.

Jag har också träffat unga kvinnor, kvinnor i min egen ålder, mellan tjugo och trettio. Kvinnor som tillhör Bethany Sisters målgrupp, migrantarbetare som bor i de enklaste delarna av staden, som lämnat hembyar med familjer och mark för att tjäna pengar i stora, trånga, smutsiga, alldeles för varma Guwahati. Jag blir ombedd att utföra intervjuer med tjugofem av dessa kvinnor för att förstå lite bättre vilka individer organisationen arbetar med.

Tonåring och mamma

Jag hajar till när tjugofemåriga Mamoni stolt berättar om sin tretton år gamla dotter som går i skolan i hembyn med hjälp av pengar Mamoni tjänar i plastfabriken här i Guwahati. Om flickan är tretton betyder det ju att Mamoni var tolv då hon födde sitt första barn. Jag ryser. Mamoni är inte ensam. Varken i Guwahati, där jag under en veckas intervjuer bara träffar två kvinnor som var över arton första gången de fick barn, eller i Indien i stort där tjugoåtta procent av flickor under femton, och femtioåtta procent under arton är gifta.

Bortgift som barn

Morjina var tio när hon gifte sig med en nio år äldre man, detta trots att lagen säger att kvinnor måste vara arton, och män tjugoett för att gifta sig. Denna flicka är nu tjugoett år gammal och trebarnsmor, äldsta sonen är nio. Trots att jag vetat om att barn blir bortgifta i Indien blir jag chockad, på något vis har jag tagit för givet att detta sker i det fördolda, att det är hemligt, att ingen riktigt har insyn. Men helt plötsligt sitter jag här med olika kvinnor som berättar att de gifte sig när de var fjorton, att deras man är ungefär tio år äldre än dem och de fick sitt första barn ett år senare, som om det vore den mest naturliga saken i världen. För det är det. Det är helt naturligt för dessa kvinnor, så ser deras liv ut, deras mammors, grannars, systrars, och, om inte någon drastisk förändring sker, deras döttrars liv ut.

Kämpar för sina döttrar

Det är vanligast med barnäktenskap bland de allra fattigaste på landsbygden, varifrån dessa kvinnor kommer. Det är också vanligt att de flickor som gifts bort helt saknar utbildning. Detta stämmer också för de kvinnor jag träffar. Många skryter med att deras barn, framförallt deras döttrar, går i skolan fast de nästan är tonåringar och skakar lite skamset på huvudet när jag frågar om de själva fått någon utbildning. Det har de inte. Men deras barn ska gå klart skolan. Det är därför de är här i Guwahati och arbetar som dagavlönade, sliter på husbyggen och vägarbeten. För att deras egna barn ska få en ljusare framtid. Det gör ont i mig att lyssna till kvinnor i min egen ålder som redan gett upp hoppet om sin egen framtid för att istället fokusera på att ge sina barn ett bättre liv. Samtidigt blir jag också hoppfull. Kanske mödrarna i min generation med rätt stöd kan skydda sina döttrar från det de själva blev utsatta för.

Ge fler tjejer chansen

Det krävs stora förändringar, på olika nivår, inom olika områden för att helt stoppa barnäktenskap, i Indien och över hela världen. Tre viktiga faktorer är att styrka kvinnors rättighet samt möjlighet att utkräva dessa, minska fattigdom och ge flickor den utbildning de har rätt till. Genom att stötta arbete med dessa frågor hjälper vi till att ge fler unga tjejer en chans att vara barn, precis som Reshma, Shina, deras klasskompisar, och de allra flesta unga tjejer vi själva känner.

Anna Svensson
Utlandspraktikant Indien Bethany Sisters