Innan jag sökte till utbytesprogrammet hade jag, likt många svenskar, fokuserat mycket på mig själv och mitt självförverkligande. Jag pluggade skådespeleri men jag kände att jag ville lära mig mer om världen, få nya perspektiv och möta människor. Jag har alltid sett Svenska Kyrkan som en fristad, där man får dela tro och gemenskap tillsammans med andra och när jag såg att ACT Svenska Kyrkan hade ett utbytesprogram, som tar en på en resa ut i vida världen blev jag genast intresserad.

Det som fascinerade mig var hur välorganiserat och genomtänkt hela programmet är med särskilda uppdrag och ansvar som läggs på deltagaren – att sprida information och skapa engagemang – ett guldtillfälle att kunna göra skillnad på riktigt. Att man dessutom bor hemma hos värdfamiljer och får dela deras vardag och engagera sig i den lokala kyrkans aktiviteter och tjänster i ett annat land kändes stort och fint och det var en självklarhet att söka.

Förberedelser inför resan

Jag blev glad när jag fick veta att jag blivit antagen, och det gällde att direkt sätta igång med allt som behövde ordnas innan jag fick nudda tanzanisk mark. Man deltar i förberedande kurser innan man reser iväg så att man är redo att möta ett helt nytt sammanhang och ny kultur. Dessa kurser ger också kunskap om och stärker engagemanget för det s.k demokratiska utrymmet, som just nu är en aktuell fråga som ACT Svenska Kyrkan driver. Mitt engagemang för global politik blev starkt och jag ville lära mig mer.

När man är nyfiken, öppen och positiv så öppnas det fort många dörrar.

Jag tog med mig engagemanget om demokratiskt utrymme från kurserna i Sverige och började under resans gång fokusera på yttrandefriheten. När man är nyfiken, öppen och positiv så öppnas det fort många dörrar. Jag fick för det första goda vänner för livet. Flera personer pratar och skriver jag med dagligen, vilket inte bara stärker min swahili utan också stärker våra relationer – trots att vi bor på olika kontinenter. Några jag träffade gjorde särskilt stora avtryck på mig, de lyste av inspiration, mod och styrka.

Jag har fått varma och ärliga relationer dels genom att själv vara öppen och berätta om mig och mitt liv och dels genom att andra har delat med sig om sitt liv i Tanzania. Jag har fått berättat för mig om resan från gatubarn till journalist, om kampen för att få fram pengar till sina barns skolgång och och rädslan för att ens politiska åsikt ska bli avslöjad. Många människor har imponerat och inspirerat på denna resa och jag tänkte berätta om en, men jag skulle likväl kunnat berätta om hundra.

Min vän Merabu

Min vän Merabu, hon är bara några år äldre än jag men har levt ett liv så fyllt av hårt arbete och kamp som om hon vore mycket äldre. Hon har varit med om att syskon avlidit, levt livet som gatubarn och kämpat hårt för att få tillgång till och sen klara sin skolgång. Men envist har hon kämpat på. Jobbat på andras jordbruk, försökt hinna med studier och hjälpt sin familj.

Med sin kämpaglöd har hon tagit sig igenom kostsamma utbildningar och är numera en utbildad journalist. Hon har vunnit ett pris för bästa video av Uganda när hon filmade kriget i Sydsudan. Hon är även uppdaterad så gott det går i ett land med censur om vad som sker i Tanzania och vilka verktyg staten använder för att minska på det demokratiska utrymmet – hon gör det hon kan för att motverka detta, prata med nära och kära – men mer än så är för riskfyllt att göra. Förutom detta är hon omtänksam, ödmjuk och en fantastiskt rolig person – vi kan prata om allt. Jag beundrar henne mycket.

Jag har inte bara fått vänner för livet, jag har även utvecklats som person i värderingar och i vardagligt tänk, börjat omprioritera min tid och sysselsättning och fått en hel del information om och intresse för globala frågor.

En resa som denna kan inget annat än att få en att utvecklas som person och det är främst människornas förtjänst och hela konceptet med att få ta del av en annan familjs vardag. Jag som fick vara i Karagwe i Tanzania fick uppleva landsbygden dess svårigheter men också dess styrkor och gemenskap. Ibland blir man överraskad hur man kan leva så olika liv när vi alla lever under samma himmel, vi har inte samma förutsättningar att leva ett värdigt liv.

Vi har även olika kulturer och det finns så mycket att lära sig om en annan kultur – liksom om sin egen. Att vara med i det här utbytet var något av det bästa jag någonsin gjort, jag har bara varit hemma i några veckor, men jag vill redan tillbaka. Jag har inte bara fått vänner för livet, jag har även utvecklats som person i värderingar och i vardagligt tänk, börjat omprioritera min tid och sysselsättning och fått en hel del information om och intresse för globala frågor.

Jag har fått ta del av en annan kyrkas starka gemenskap, stora kontaktnätverk och trygga hand, både i Sverige och i Tanzania. Att vara en kyrka är en styrka och det märkte man inte minst under detta utbyte. Att söka är en självklarhet.

Teresia Loive

Är du intresserad av att söka till Act Svenska Kyrkans utbytesprogram? Läs mer och sök senast 15 mars 2020!