Kvinnor här tar inte i hand med män, ofta lyfter de inte ens blicken och möter mannens; hemma pratar vi om att dela föräldraledigheten lika och om att ha jämställdhet i ledningen av företag och myndigheter.

Min första dag på neonatalavdelningen på Läkare Utan Gränsers Kvinnosjukhus i Khost var på många sätt påfrestande.

Min första dag på neonatalavdelningen på Läkare Utan Gränsers Kvinnosjukhus i Khost var på många sätt påfrestande. Jag var för det första varm. Som en kamin. I operationsbyxor, en lång klänning, långärmad polotröja och på det en sjal, den tjocka varma sorten hemifrån. Jag stod och hälsade på män dubbla min ålder utan att veta hur jag skulle bete mig och efter mina egna mått mätt helt omåttligt otrevlig med högerhanden hängande vid sidan.

Khost är en relativt konservativ afghansk provins. I Kabul kan till exempel manliga barnläkare närvara vid förlossningar, här däremot är de inte tillåtna och de allra flesta kvinnor i Khost bär burka utanför sjukhuset. Patientflödet och arbetsgången planeras i detalj för att skilja kvinnor och män och kontakten dem emellan, både kvinnor och män hyser en stor respekt för att upprätthålla systemet och så även Läkare Utan Gränser. Båda håller en distans gentemot varandra, de tilltalar ofta varandra med ”syster” och ”bror” och klädkoden för både män och kvinnor är att dels täcka större delen av huden, dels att bära flera luftiga lager kläder. Som internationella medarbetare har jag privilegiet att uppfattas som ett ”tredje kön”, som mindre strikt följer reglerna som tillfaller båda sidor, men också får friheter från båda sidor. Att jag är kvinna är faktiskt en fördel; jag kan delta i både manliga och kvinnliga aktiviteter och även om jag tagit hand om vuxna hade jag fått behandla både manliga och kvinnliga patienter, vilket inte är fallet för mina manliga kollegor som är internationella medarbetare.

Varje dag på barnavdelningen försöker jag och mina doktorer jämka våra grundkunskaper, komma överens i behandlingsalternativ och tillvägagångssätt och tillsammans ge varje spädbarn en god chans. Men, milda makter, det har inte varit enkelt jämt.

Van som jag är att få prata till punkt, van vid att behandlingslinjer är till för att följas men kunna användas på olika sätt för varje patient, van att förstå språket alla talar på jobbet, befann jag mig plötsligt på månen. Varje diskussion jag förde med doktor Z avbröts av hans kommentar ”du vet bättre…” följt av något han tyckte han kunde bättre och det drev mig till vansinne. Varje gång doktor A började tala pashto under morgonrapporten kände jag mig avsiktligt satt utanför. Varje gång doktor K inte lyssnade till mitt förslag om tolkning av behandlingslinjerna för att behandla barnen mer som hemma på min gata i stan kände jag att min kompetens utmanades. Jag hyste inga tvivel om att deras beteende var direkt kopplat till att jag var kvinna, relativt ung och också ung inom mitt yrke.

Kanske har vi, tillsammans och på varsitt håll, också utvecklats till något bättre än vi var innan.

Men så efter några veckor tar plötsligt doktor S min hand en morgon, följt av hans vanliga hälsning ”Good morning, doctor Sanna, how was your rest?”. Till min förvåning följer doktor R och doktor L hans exempel och jag står där ordlös (en ytterst ovanlig företeelse). Diskussionerna börjar alltmer likna just diskussioner, ett utbyte av kunskap och respekt för varandras beslut. Vid undervisningstillfällen pratar alla till punkt och de avslutas allt som oftast med skratt. Från och till förs morgonrapporten på pashto, så att allt förs vidare utan att viktig information tappas i språkförbistring; jag vet att jag ändå kommer få rapport om hur barnet mår av den doktor som tar över efter natten. Jag ser plötsligt all humor på avdelningen, precis den sortens sarkastiska humor som behövs på en arbetsplats där så många dagar innehåller sorg.

Kanske, kanske var det ursprungliga gnisslandet varken jag eller dem. Kanske var det helt enkelt de första femtio dagarna på en ny arbetsplats. Kanske är det en miljö som kräver tillvänjning. Kanske har vi, tillsammans och på varsitt håll, också utvecklats till något bättre än vi var innan.

Afghanistan och Khost är på många sätt likt Sverige och Sundsvall. När det bjuds på bakelser i Khost får en höra ”jo, men nog vill du ta en bit till” med eftertryck, precis som hemma hos mormor och morfar. Här spelar chaufförer och den lokala ledaren cricket på en gammal militär flygplats medan de väntar på nästa flyg och nya anländande, hemma spelas pingis i ambulanshallen mellan turerna. Här känner manliga och kvinnliga kollegor sig för med varandra, först ganska strikt och avståndstagande, helt enkelt för att vi inte känner varandra. Sedan börjar det intressanta, när vi verkligen litar på varandra, hälsar på varandra med värme och ibland, precis som hemma, skakar hand.