DEBATT | Svartmålning och blockering av hjälporganisationer som bistår flyktingar och migranter har blivit allt vanligare. Det är helt oacceptabelt att det allt oftare ses som något kontroversiellt, till och med kriminellt, att ingripa om en människas liv är i fara. Att rädda liv och lindra nöd är inte ett brott.
En övervägande majoritet av FN:s medlemsstater – fler än 160 länder – gav förra veckan sitt stöd till ett globalt ramverk om migration. Överenskommelsen innehåller flera delar som, om de efterlevs, innebär en positiv förändring för människor som lämnat sina hem och befinner sig på en farlig resa.
Ramverket slår fast det som borde vara självklart men ändå ifrågasätts idag: mänskliga rättigheter tar inte slut vid en landsgräns och det är inget brott att migrera. Det är inte heller ett brott att bistå migranter.
Som sjuksköterskor i fält har vi vårdat flyktingar och migranter
Som sjuksköterskor har vi vårdat både flyktingar och migranter i länder som Pakistan, Libanon, Liberia och Grekland. Vi har bandagerat fötter som var trasiga efter många dagar till fots och lagt om sår som orsakats av taggtråd och gränspolisers våld. Vi har behandlat lunginflammation och astma hos barn.
Vi har lyssnat på berättelser från personer med tungt bagage. Berättelser om väpnad konflikt och förtryck i hemlandet och våld under resan. Om drömmen att komma fram, eller att kunna återvända hem. Den gemensamma nämnaren var att de – till skillnad från de flesta av oss – saknade ett hem och att deras framtid var oviss.
Vi gör inte skillnad på människor
Vi gör inte skillnad på människor. Det spelar ingen roll om tonåringen i den kalla industribyggnaden utanför Belgrad tagit sig dit med rätt papper. Det spelar heller ingen roll om den drunknande personen vi drar upp ur vattnet mellan Libyen och Italien klassas som migrant eller flykting.
Vi hjälper dem som är i nöd. Det är en humanitär – inte en politisk – handling. Vi ser med oro på att skyldigheten att ingripa om en annan människas liv är i fara allt oftare ses som något kontroversiellt, till och med kriminellt. Svartmålning av hjälporganisationer som bistår flyktingar, migranter och asylsökande har blivit vanligare och det har fått stora konsekvenser för våra insatser.
Vi tvingades nyligen avsluta sök- och räddningsverksamheten med fartyget Aquarius på Medelhavet, efter att Italien och EU blockerat insatsen. Hamnar har stängts, fartygets flagg har dragits in och det har inletts juridiska processer med absurda anklagelser om att vi inte följt reglerna kring avfallshantering.
Samtidigt finansierar EU den libyska kustbevakningen, som stoppar båtar och för tillbaka passagerarna till Libyen. Väl tillbaka sätts människor i godtyckliga förvar och fastnar återigen i en ond spiral av tvångsarbete, prostitution och våld.
Nu riskerar fler att dö till havs
I dagsläget finns knappt några dedikerade räddningsinsatser kvar på centrala Medelhavet. EU-ländernas agerande har dessutom avskräckt kommersiella fartyg från att undsätta människor i sjönöd. Nu riskerar fler att dö till havs, utan vittnen.
Det här är bara ett av många exempel på misstänkliggörandet av hjälparbete. I början av oktober fick vi 24 timmar på oss att lämna ön Nauru, där tusentals människor sitter fast efter att ha försökt ta sig till Australien.
Anledningen sades vara att vår hjälp inte längre behövs. Men siffrorna talar sitt tydliga språk: behovet av vård och psykologiskt stöd är fortsatt mycket stort. En tredjedel av våra tidigare patienter på Nauru har försökt ta livet av sig – en siffra som är svår att greppa och omöjlig att acceptera.
Vi ser den deprimerande statistiken på flera platser. Våra team på Lesbos vittnade till exempel tidigare i år om att en fjärdedel av barnen på vår klinik har självskadebeteende.
I stället för att ta ansvar för de humanitära konsekvenserna av stängda gränser och utlokaliserade gränskontroller läggs skulden på hjälporganisationer. Oavsett varför en person lämnat sitt hem så har den rätt att skyddas från våld och exploatering och förtjänar inte att offras i ett politiskt projekt att stoppa migration.
Sluta blockera humanitärt arbete
Ramverkets innehåll är viktigt, men kommer vara meningslöst om det inte omvandlas till handling. Vi kommer göra allt vi kan för att fortsätta plåstra om både uppfläkta fötter och psykiska trauman – för när regeringar inte kan eller vill ta ansvar kliver humanitära aktörer in.
Men vi kräver samtidigt att länder inte ställer i vägen för vårt arbete eller utformar en politik som sätter människors liv och hälsa i fara. Att rädda liv och lindra nöd är inte, och kan aldrig anses vara, ett brott.
Katrin Kisswani, sjuksköterska, ordförande Läkare Utan Gränser Sverige
Anna Sjöblom, sjuksköterska, medicinsk humanitär rådgivare, Läkare Utan Gränser Sverige
