Laura Weinstein är transkvinna och colombianska. Hon arbetar med Fundación Grupo de Acción y Apoyo a Personas Trans (GAAT) som är en ideell organisation som strävar efter att ge transpersoners en röst och förbättra deras situation, i Colombia och världen.

Vi talas vid på Skype, hon från hemmet i Bogotá, jag från kontoret i Stockholm.

- Transpersoner utsätts för många sorters diskriminering och våld. Ibland tror jag att det är lättare att försöka hitta något sätt som vi inte är utsatta, för det är verkligen en utmaning.

Hon berättar vidare att den 20 november är viktig, för henne och för alla transpersoner. Dagen handlar om att minnas alla brott som begåtts, allt de har fått och får utstå men också för att berätta för samhället och staten att transfobin dödar och att deras liv är värda lika mycket som andras.

- Många tror att när det pratas om LGBT så är vi inkluderade. Visst, vi har en bokstav, men våra erfarenheter och vår verklighet är ofta exkluderade.

Jag frågar henne om den colombianska kontexten och hur det är att leva som transkvinna där.

- Det finns en antidiskrimineringslagstiftning i Colombia men den inkluderar inte oss. Den tar upp sexuell läggning och könsidentitet men den förutsätter att den ska skydda ciskvinnor och inte transpersoner. Lagen vare sig erkänner att vi finns eller skyddar oss. Det är viktigt att komma ihåg att de statliga institutionerna inte är platser där vi är säkra eller blir behandlade på ett värdigt sätt. Vissa framsteg görs, det måste vi också uppmärksamma.

När jag frågar henne om hennes personliga erfarenheter kring hur hennes och hennes vänners liv, om de har egna historier om diskriminering, våld eller hot svarar hon:

- Alla transkvinnor och transmän skulle kunna ge en egen berättelse och det skulle aldrig sluta. Men jag har några historier, från vänner, som ville dela med sig till mig för att jag skulle föra dem vidare till dig. En vän berättade: ”När jag var på universitetet krävde de att jag skulle identifiera mig, de öppnade min väska och rotade igenom den. De kallade mig alltid saker i maskulinum, så som: ”grabben” eller ”killen”. För mig gör det ont och stör mig mycket för att det inte verkar som att de förstår att jag är kvinna.”

När en annan av Lauras kompisar gjorde sitt könsbyte avbröt hon sin relation med sin partner. Han var våldsam mot henne och sa: ”att du är transvestit gör att du inte är en person, inte ens en människa”.

En tredje vän och medlem i GAAT berättade för Laura:
”En dag när jag tog bussen hamnade vi i poliskontroll och när en av poliserna klev på och såg mig sa han åt mig att gå av. Jag hade en peruk och polisen tog av mig den och tog sönder den och höll kvar mig under 45 minuter. Sedan kom hans överordnade och frågade ”Vad är det här?” och pekade på mig. Den första polisen sa att ”det här tänker jag hålla kvar ett tag till”. Då svarade den överordnade att han gav honom högst en timme för att bestämma sig vad han ville göra med ”den här smutsen”. Efter en timme och en kvart sa polisen att jag hade tio minuter på mig att försvinna och att om han såg mig igen skulle han döda mig. Jag gjorde ingen anmälan i rädsla av hämnd. Och i slutändan är de ju ändå lagen, eller hur?".

Laura avslutar vårt samtal med att prata om vad som har hänt och vad som kommer att hända, vad hon hoppas på. Det verkar handla om att se ljusglimtar i ett stort mörker.

- Vi har alltid varit en del av historien. Men som gemensam kraft och social rörelse är vi nya. Förut levde vi i samhällets och de politiska beslutens marginal, men nu har vi sakta stärkt oss som grupp och gjort vår röst hörd.