I fattigare länder skulle dödsfallen i lunginflammation, diarréer och andra infektioner skjuta i höjden ännu mer. Än så länge finns det fortfarande antibiotika som fungerar. Men om det mardrömsscenario som Världshälsoorganisationen WHO och andra målar upp skulle bli verklighet, kan detta snart ha förvandlats till en medicinhistorisk parentes.

I takt med att allt fler bakterier utvecklar resistens mot antibiotika ökar behovet av nya preparat. Samtidigt är det sedan länge så gott som tomt i läkemedelsföretagens ”pipeline”.

– Ända sedan andra världskriget, då penicillin började massproduceras, har det funnits en övertro på att läkemedelsindustrin ska försörja världen med effektiva läkemedel, säger Otto Cars, professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet och grundare av det internationella nätverket ReAct (Action on Antibiotic Resistance). Eftersom det hela tiden har kommit ut nya produkter på marknaden har man litat på att det ska fortsätta så. Men sedan flera decennier är det tvärstopp.

– Världen står inför en global kris för folkhälsan, fortsätter han. Det är ett budskap som vi måste få fram. Vi måste också skapa nya samarbetsformer och finansiella mekanismer för att så snabbt som möjligt tillgodose det globala behovet av effektiva antibiotika.

I dagsläget   är problemet med antibiotikaresistens förmodligen störst i västvärlden. Det är ju här som vi mer eller mindre har fri tillgång till sjukvård. och förväntar oss att läkaren ska skriva ut en »quick fix« när vi inte har tid att vara sjukskrivna. Vilket allt som oftast innebär en kur med antibiotika.

Men det är i den fattigare delen av världen som behovet av fungerande antibiotika till ett rimligt pris är allra störst. Det är där infektionssjukdomarna skördar miljontals liv och undernärda barn riskerar att duka under i luftvägsinfektioner, malaria eller blodförgiftning. Och det är där den bristande tillgången till antibiotika fortfarande är ett minst lika stort problem som resistensutvecklingen.

– I låg- och medelinkomstländerna har man en dubbel börda, säger Otto Cars.

Många saknar tillgång till behandling mot infektionssjukdomar och även om det finns antibiotika har man sällan råd att köpa nya och dyrare preparat där risken för resistens är betydligt mindre.

En bidragande orsak till att situationen blivit så allvarlig är att man under lång tid inte tog den på allvar. Ändå kom de första rapporterna om resistens redan på 1940-talet, det vill säga kort efter det att antibiotika började användas i större skala.

– Antibiotikaresistens betraktas inte som en sjukdom och därför har man inte heller noterat de medicinska konsekvenserna, att det underminerar behandlingen av väldigt många sjukdomar. Av samma anledning saknas det data över situationen i olika delar av världen. Men vi kan vara säkra på att problemet är otroligt mycket större än vad vi har en aning om. Enligt en studie från fem länder i södra Asien som ReAct har beställt dör ett barn var femte minut till följd av att antibiotikan inte fungerar.

För Läkare Utan Gränser har det alltid varit tillgången till sjukvård – eller snarare bristen på tillgång – som stått i centrum. På många håll där vi jobbar är det en ständig kamp att göra vården tillgänglig för patienterna, oavsett om det är en väpnad konflikt som hindrar dem från att ta sig till kliniken, om det är fattigdom och brist på resurser eller om de tillhör en diskriminerad samhällsgrupp som är exkluderad från det statliga sjukvårdssystemet.

När en patient väl lyckas nå fram till en av Läkare Utan Gränsers vårdinrättningar försöker läkarna och sjuksköterskorna därför göra allt de kan redan vid detta första besök, berättar Katja Wallander, infektionsläkare med ett antal fältuppdrag i bagaget.

– På de flesta ställen där vi jobbar har vi inte möjlighet att ta prover så därför vet vi inte säkert om det är bakterier, virus eller något annat som orsakas av en infektion, fortsätter hon. Men om man misstänker att patienten har en infektion som orsakas av bakterier sätter vi ibland in antibiotika för säkerhets skull.

– Vi kan ju inte riskera patienternas liv, fortsätter hon. De kanske redan har utsatt sig för stora faror för att ta sig till kliniken och då kan vi inte be dem komma tillbaka om tre dagar för att se hur de mår då. Den här metoden räddar många liv – och bidrar samtidigt till den ökade resistensutvecklingen. En balansgång som ibland är svår, säger Katja, men där valet ändå ofta är lätt.

– Vi har inte resurser att ta prover eller göra odlingar och skicka iväg till ett labb i huvudstaden. Och patienterna har ofta inte möjlighet att komma tillbaka. I många fall har de gått till fots i timmar eller betalat dyrt för transport. Därför behöver vi nya och snabbare diagnosmetoder för att direkt på plats kunna få svar på om det är en bakteriell infektion, och i sådana fall vilken typ av bakterier, så att vi kan sätta in rätt antibiotika.

Det finns också andra och omedelbara åtgärder att ta till för att minimera användningen av antibiotika och därmed minska risken att provocera fram resistenta bakteriestammar, fortsätter hon.

En sådan åtgärd är att alltid undersöka patienten kliniskt, till exempel att lyssna på lungor och ta tempen. Kanske måste vi inte ge antibiotika? Är en sådan behandling onödig gör vi ju patienten en björntjänst, säger Katja, den ger bara biverkningar och ingen verkan.

 En annan åtgärd är att jobba mer med hygienen, för att därigenom inte bidra till spridningen av de resistenta stammar som redan finns.

– Sjukhushygien är jätteviktigt, att personalen tvättar händerna, att det finns handsprit tillgängligt och ordentliga kläder. Vi gör mycket redan nu men måste bli ännu bättre, även på att utbilda patienterna i grundläggande hygien. Vi kan ju inte stoppa i dem medicin och sedan glömma att tala om för dem att de måste tvätta händerna.