Humanitära cowboys, white saviours och vegetarianer. Vilka är det vi tror jobbar med bistånd? Vi diskuterar några vanliga fördomar som ofta förknippas med biståndsarbetare.
”Alla är white saviours”
Biståndet har en problematisk historia som allt för länge präglats av rika länders stereotypa uppfattningar och fördomar om kulturer som skiljer sig från deras egna. Att länder med hög fattigdom består av människor som behöver räddas av vita. Det är den här uppfattningen som skapat det i grunden rasistiska tankesättet – white saviourism.
En white saviour förstår inte att människor som lever i fattigdom eller utsatthet är de som vet bäst vilka behov som finns och hur de kan förändra sin situation. Det behövs alltså ingen vit hjälte utan snarare en samarbetspartner som är bra på att lyssna.
Nog är det sant att många vita biståndsarbetare behöver inse det privilegium deras hudfärg innebär. Branschen som helhet behöver bli mer normkritisk och bli bättre på att ta i tu med de fördomar om icke-vita som florerar inom organisationer. Det kommer alltid finnas en maktobalans mellan givare och mottagare, en biståndsarbetare måste förstå detta och inte spä på stereotypa uppfattningar och fördomar om människor i utsatta länder.
Att biståndsbranschen behöver mer mångfald är ett faktum. Svenska biståndsorganisationer måste bli bättre på att öka mångfalden på arbetsplatsen och sätta upp en plan för hur detta ska gå till.
”Alla äter bara vegetariskt”
Vad är det nu som gäller, får en servera kött på personalfesten? Nja, inom biståndsbranschen är det många organisationer som säger nej. Tur är nog det när flertalet arbetar med miljöfrågor och hållbar utveckling. Kanske är det ett sätt att kompensera för den mängden flygresor som organisationer gör varje år. Förhoppningsvis har coronapandemin fått många att utvärdera om alla dessa resor verkligen är nödvändiga.
”Alla blir utbrända”
Många som arbetar med bistånd drivs av sitt engagemang för att jobba med någonting meningsfullt (läs rädda världen). Antingen tror biståndsarbetaren på att världen kan bli bättre eller att allting går åt skogen och tänker ”if not me, who? And if not now, when?”. Så blir alla utbrända? Det är svårt att säga om branschen är extra utsatt för utbrändhet men vad som står klart är att organisationer måste arbeta aktivt med att förändra denna fördom. Flertalet studier visar att många i branschen har hög arbetsbelastning, dåliga arbetsvillkor och osäkra anställningar som vikariat, projekt- eller deltidstidsanställning. Det rapporteras om dålig social arbetsmiljö men också om motsatsen.
”Alla är högutbildade”
”För att kunna söka den här tjänsten måste du ha minst en masterexamen, fem års relevant arbetserfarenhet samt vara under 30 år. Det är meriterande om du talar mer än tre språk flytande.” Känns detta igen? Det är nog många som sätter i halsen när de läser den långa kravlistan för drömjobbet. Men frukta inte! Flera av jobben i vår platsbank har en mer rimlig kravprofil. Nog stämmer det att många som jobbar med bistånd har minst en kandidatexamen. Närmare bestämt sex av tio anställda inom ideell sektor har en universitetsexamen.
”Alla lever lyxliv med höga löner”
Har du någon gång vågat dig in i ett kommentarsfält där biståndet debatteras? Ofta figurerar det kommentarer om generalsekreterares höga löner och att ”alla pengarna går till lönekostnader istället för till de behövande”. Kan en biståndsarbetare kräva en bra lön och god arbetsmiljö? Giva Sverige gör vartannat år en analys av insamlingsorganisationernas lönenivåer. 2019 års analys visar att medellönen för medarbetare är 36 000 kronor i månaden, för chefer 53 000 kronor och generalsekreterare 65 903 kronor. Ett vanligt argument för denna lönenivå är att arbetet med att se till att insamlade medel och skattemedel gör mest nytta kräver ett stort ansvar och kompetens av personer i ledande positioner och anställda. Men kom ihåg att en bra lön och goda arbetsvillkor ska gälla alla och inte bara den utsända svenska biståndsarbetaren.
