Massakerna utfördes inte med massförstörelsevapen, utan för hand med machetes, knivar och av lynchmobbar. Grannar och vänner blev bittra fiender och dödade varandra.

Folkmordet i Rwanda blev första gången som Läkare Utan Gränser uppmanade till ett militärt ingripande. Vi arbetade redan i landet, men när dödandet började kunde vi inte erbjuda skydd varken till våra patienter, vår personal eller till andra som sökte skydd hos oss. Patienter dödades i sina sängar och flera hundra i vår rwandiska personal mördades på grund av sin etnicitet eller för att de genom sitt arbete på sjukhuset betraktades som motståndare. En av våra medarbetare berättar:  ”Jag kom dit när det just hade slutat. Sjukhusets väggar var täckta av blod och döda kroppar låg vid sidan av vägen. Det var ingen som skrek längre. Det var bara tyst. Jag tror aldrig vi känt oss så chockade, aldrig känt oss så maktlösa, aldrig förlorat så många kollegor. Det satte djupa spår i oss som var där.”

Våldet inleds

Upprinnelsen till våldet var nedskjutningen av den rwandiske presidentens flygplan den 6 april 1994. Rwandisk milis inledde avrättningarna på rwandiska tutsier och de hutuer som motsatte sig dödandet.

FN:s styrkor fanns på plats i landet, men de var alltför få och hade inte mandat att ingripa. Det dröjde tio veckor innan säkerhetsrådet beordrade den franska armén att inleda Operation Turkos som pågick mellan den 23 juni och den 21 augusti 1994. Insatsen räddade liv men ledde också till att den rwandiska milisen flydde till grannlandet Zaire, som idag heter Kongo-Kinshasa. Det ledde till krig där 1996-1997 och 1998-2003. Man räknar med att dessa krig  har kostat 5,4 miljoner människor livet.

Vittnesmål från Rwanda

Rony Zachariah vittnar om massakern på Läkare Utan Gränsers rwandiska personal
"Läkare Utan Gränsers hus i två flyktingläger utsattes för en räd och sattes i brand. All personal slets ut därifrån. Deras id-kort undersöktes noga för att identifiera etnicitet. Tutsier placerades på ena sidan och hutuer på den andra. Milisen gav sedan vår hutu-personal pistoler och machetes och beordrade dem att döda sina tutsie-kollegor. De som vägrade höggs hänsynslöst till döds. Vi förlorade femtio kollegor den dagen. Så för mig är folkmordet om Gerard, Everest, Job-Marie. Vänner och kollegor som dödades på grund av vilka de var."
Se filmklippet http://youtu.be/FnCER7g72N0

Jean-Hervé Bradol, programchef för Läkare Utan Gränser berättar om sina upplevelser i Kigali under folkmordet
"Milisen kom för att döda alla. När vi skulle åka frågade de vad vi skulle göra. Vi berättade att vi skulle hämta de skadade. 'Bry er inte om det, vi kommer att döda alla ändå', svarade de."
Se filmklippet http://youtu.be/bVAnkUTT7lk

Dagbok av Läkare Utan Gränsers projektsamordnare i Rwanda
http://speakingout.msf.org/en/node/341