Trots att det förslag till slutdokument var betydligt svagare än det man antog 2010 kunde inte kärnvapenstaterna USA, Storbritannien och deras allierade Kanada acceptera skrivelserna om en konferens om en massförstörelsevapenfri zon i Mellanöstern. Egypten krävde ett fastställt datum för denna och Israel som deltog som observatörstat vägrade att gå med på och det slutade alltså med att de tre NPT-staterna meddelade att de inte kunde acceptera slutdokumentet, som måste antas med konsensus. Att kärnvapenstater och deras allierade förhindrar konsensus är självfallet bekymmersamt, men den viktigaste utkomsten av de fyra veckorna är ändå att 107 stater har åtagit sig ”to fill the legal gap for the prohibition and elimination of nuclear weapons” och ”to stigmatise, prohibit and eliminate nuclear weapons in light of their unacceptable humanitarian consequences and associated risks.” genom the ”the Humanitarian Pledge”, den utfästelse som inför översynskonferensen hette ”Austrian Pledge” och som togs fram av Österrikes regering.
Många kärnvapenfria stater höll under översynskonferensen fanan högt, visade stort mod, ledarskap och satte hård press på kärnvapenstaterna. Det räckte dock inte hela vägen, kärnvapenstaterna motsatte sig allt, talade nedlåtande om de tre konferenserna om kärnvapnens humanitära effekter och tyckte att det de åstadkommit under dessa fem år är beundransvärt. Till slut gav de kärnvapenfria staterna efter och lät kärnvapenstaternas urvattnade slutdokument ligga för konsensusbeslut, av respekt för avtalet och processen.
The Humanitarian Pledge är ett tydligt tecken från majoriteten av NPT:s medlemsstater att NPT inte är tillräckligt för att leda världen till en kärnvapenfri värld, att de kärnvapenfria staterna har en egen makt att agera mot detta mål och att kärnvapenstaterna visat sig livrädda för denna kraft, genom att aktivt förhindra sina allierade att associera sig med denna utfästelse och utöva påtryckning om att inte erkänna utfästelsen i något slutdokument från översynskonferensen.
Dessvärre återfinns inte Sverige med i denna grupp av 107 stater som förhoppningsvis, efter att översynskonferensen är över kommer att ta ledarskap i en process som förhandlar fram ett avtal som förbjuder kärnvapen och leder till kärnvapnens totala eliminering. I denna grupp återfinns de flesta av de stater som Sverige har identifierat som sina likasinnade såsom Österrike, Sydafrika, Mexiko och Irland. Det är ju aldrig för sent att öka takten och kan även efter översynskonferensen ansluta sig till the Humanitarian Pledge men att man valde att inte göra det var för oss en besvikelse.
Sverige, som uttalat sina ambitioner med att återinträda som en central aktör i nedrustningen, som sätter människan i centrum och samverka med likasinnade stater hade en definitivt högre svansföring än under förra översynskonferensen. Som en del av det humanitära initiativet var Sverige en mycket mer aktiv stat än tidigare. Sverige höll fler anföranden och arrangerade fler seminarier och som vi har förstått tog mer aktiv del i förhandlingar och diskussioner än tidigare. Men, vi hade verkligen hoppats på mer. Utrikesminister Wallströms inledningsanförande på konferensens första dag var tämligen blekt och tandlöst. Det innehöll inga nya projekt eller samarbeten utan återbekräftade endast det som man redan tidigare utannonserat, sitt tillträde till det humanitära initiativet och de-alertinggruppen, och fina ord om att man sätter människan i centrum och vill samverka med likasinnade. Vi saknade centrala begrepp som visar att man är en trovärdig och modig aktör som ämnar ta ledarskap i kärnvapennedrustningen och framför allt saknar vi Sverige i ”the Humanitarian Pledge”. Sverige gick med i det humanitära initiativet när det redan var över 150 stater med, det var bland det första Wallström gjorde som nytillträdd utrikesminister. Att man nu inte passar på och är med i nästa steg när det håller på att utformas, där man lovar att faktiskt göra något är varken stringent, trovärdigt eller ambitiöst. Vi hoppas att Sverige under den närmsta tid som kommer tar större steg, vilket är nödvändigt om vi ska nå målet om en kärnvapenfri värld.
Sverige och Wallström, vi hade trott er om mer.
Josefin Lind
generalsekreterare, SLMK
