Nyaz är orolig för att utvisas men försöker fokusera på skolan och på att lära sig nya saker.

Hur tog du dig till Sverige?

– Jag har sprungit, jag har gått, jag har åkt lastbil, tåg, båt. Det var en lång färd. Från Grekland till Turkiet var vi 52 personer i en liten gummibåt. Vi åkte på natten och det var kolsvart, vi såg ingenting. Vi var jätterädda. Som tur var kom en grekisk båt och räddade oss.

Hur har det varit sedan du kom hit?

– Jag har varit här i nästan två år. Jag har flyttats runt mellan ett stort antal boenden i olika kommuner. Jag var under 18 när jag kom hit, men fick ingen information om att jag hade rätt att bo på ett HVB-hem eller en god man. Men sedan kom jag i kontakt med Socialtjänsten och de hjälpte mig att flytta till ett boende för unga.

– Personalen sa bara en dag att ”du måste flytta härifrån, till ett boende för vuxna”.

Men efter ett tag fyllde du 18, vad hände då?

– Personalen sa bara en dag att ”du måste flytta härifrån, till ett boende för vuxna”. Jag hade ingen väska så de hämtade stora svarta soppåsar och la mina kläder i. På det nya boendet fick jag dela rum med äldre personer som drack alkohol, rökte hasch och väsnades på natten.

Hur mådde du då?

– Jag mådde väldigt dåligt, hade svårt att sova. Jag ville studera men kunde inte få ro på mitt rum. Det nya boendet var i en annan kommun än där jag bodde innan, så jag saknade mina kompisar. De var som min familj, när jag saknade min egen familj i Afghanistan kunde jag vända mig till dem­. När jag flyttade var det svårt att hitta nya vänner.

Hur gjorde du för att hantera situationen?

– Jag skriker inte, jag gråter inte, jag är inte en person som visar vad som tynger mitt hjärta. I min kultur är det svårt att berätta för någon att man mår dåligt. Men jag lärde känna Läkare Utan Gränsers rådgivare och vi blev bra vänner. Sedan kändes det naturligt att berätta om mina problem.

Det var skönt att ha någon att prata med när man är ledsen och att få nya sätt att hantera sina tankar och problem.

Hjälpte det?

– Ja, jag mådde bättre efter jag att jag fått stöd av Läkare Utan Gränser. Det var skönt att ha någon att prata med när man är ledsen och att få nya sätt att hantera sina tankar och problem. Men nu har det börjat kännas sämre igen och det har inte funnits någon för mig att prata med sedan Läkare Utan Gränsers projekt avslutades.
Hur ser det ut i din asylprocess just nu?

– Jag har fortfarande inte fått något slutgiltigt besked. Jag har haft en intervju med Migrationsverket och skulle på ytterligare en, men det har blivit avbokat på grund av att det varit svårt att hitta en tolk. Just nu väntar jag på en ny intervjutid.

Hur känns det?

– Det är jättejobbigt. Jag försöker tänka positivt, men alla afghaner jag känner har fått avslag. Mina vänner som är i samma sits mår väldigt dåligt, de oroar sig hela tiden för framtiden. Vissa tycker att det inte är någon vits med att gå till skolan för att man ändå kommer bli utvisad. Men jag tycker att det alltid är bra att lära sig nya saker, oavsett vad som händer. Jag försöker fokusera på nuet.

Hur går det i skolan?

– Det går bra. Vi har fått nästan alla betyg nu. Jag tycker om språk, vi läser både svenska och engelska. Det är alltid bra att lära sig nya saker, då kan man lättare få jobb i framtiden.

Om du får stanna, vad skulle du vilja göra då?

– Då vill jag studera mer, jag vill utbilda mig till sjuksköterska.

Läkare Utan Gränser driver projekt för att främja psykisk hälsa hos asylsökande i länder som Grekland, Italien och Jordanien. Från september 2016 till augusti 2017 har vi även drivit ett projekt för asylsökande i Sverige, där vi erbjudit psykosocialt stöd till över 550 asylsökande i Skaraborg. Målet med projektet har varit att inspirera svenska vårdaktörer, kommuner och civilsamhället att förbättra stödet till asylsökande. I januari lanserar vi en rapport med slutsatser och rekommendationer från projektet.