Reportage av

“Vi är generationen utan rädsla”

Vi möter den fredfulla demonstrationen i Bogotá med musik och dans.

Jag vaknar upp till vad som verkar vara en helt vanlig solig dag i huvudstaden Bogotá, men idag är någonting så mycket mer. Idag är det den tolfte dagen av demonstrationer i Colombia. Unga har en viktig roll i Colombias demonstrationer, skriver Sofia Jedeman.

Vad som började med att fackförbunden kallade till en nationell strejk har nu lett till både nationella och lokala demonstrationer runt om i hela Colombia. I början pratade media om fack- och studentdemonstrationer, men det är mycket större än så och de som demonstrerar är allt från ungdomar till pensionärer, ursprungsbefolkning och kändisar.

Till skillnad från andra länder i Latinamerika så är det flera olika frågor som har lett till att demonstrationerna blossade upp. Här i Colombia demonstrerar man exempelvis mot lägre minimilöner för unga, mot sämre pensionsvillkor, mot att fredsavtalet inte följs, och mot att staten inte agerar tillräckligt för att skydda människorättsförsvarare som sedan fredsavtalet har utsatts för mer våld och mord.

Jag pratar med Laura som har varit ute och demonstrerat nästan alla av dessa 10 dagar. Hon är 23 år och jobbar på en ungdomsorganisation La Otra Juventud som stärker ungas röster och deltagande genom media.

- Jag deltar på grund av de många kränkningar av mänskliga rättigheter som staten har utfört mot samhällen på landsbygden, och bristen på agerande på kraven från fackförbund och studentföreningar, säger hon.

Jag pratar också med Daniel, 25 år, som har en helt annan bakgrund och jobbar med finans. För honom är det också en självklarhet att demonstrera.

- Jag deltar eftersom staten aldrig gav mig varken hälsa, utbildning, säkerhet eller möjligheter. Och ändå måste jag ge mer än 38% av min lön i skatt, säger han.

Det började som en fredlig folkfest

Redan på morgonen den 21 november så märkte man direkt att det inte var en vanlig dag i Bogotá. Under frukosten hann jag räkna till nästan 10 helikoptrar som passerade vår lägenhet på låg höjd. På Twitter såg jag att det hade blivit sammandrabbningar mellan demonstranter och kravallpolisen i norra Bogotá redan vid klockan 10 på morgonen.

Vi mötte vår kompis Ana Carolina några gator från där demonstrationståget befann sig. Hon skulle egentligen jobba, men eftersom hon bodde precis vid en av startplatserna för demonstrationerna så blev det omöjligt att inte delta.

- Jag demonstrerar för att jag tror på de colombianska medborgarnas rätt att uttrycka sig i offentliga frågor i landet. Vi kräver hälsa, utbildning, tillgång till ett anständigt arbete, vi ger stöd till böndernas situation och uttrycker motstånd mot morden på de sociala ledarna, berättade hon för mig.

Vi möter upp Ana Carolina till höger, Richardo i mitten och Martin till vänster.

När vi kom fram till demonstrationen så möttes vi av en fredlig folkfest. Det var musik och dans och demonstranterna sjöng. Det var omöjligt att inte ryckas med i kraften och glädjen hos demonstranterna. Inte ens regnet som kom kunde stoppa marschen.

Vid klockan två på eftermiddagen började vi höra om sammandrabbningar mellan demonstranter och polis inte så långt ifrån oss. Polisen hade börjat stänga av flera vägar och använda tårgas för att skingra demonstranterna.

Senare fick vi höra att vi hade varit över 200 000 personer som demonstrerat i Bogotá och över en miljon i Colombia. Det var den största demonstrationen sedan 70-talet. Tre personer dog under demonstrationerna i landet och flera hundra civilpersoner, poliser och militärer hade skadats. Det plötsliga utegångsförbudet dagen efter var också det första i Bogotá sedan 70-talet och ledde till både räder och våld.

Den fjärde personen som dog från kravallpolisens övervåld var den 18 årige Dylan Cruz i Bogotá. Övervåldet fördömdes och var därefter i fokus under demonstrationerna. Dylan Cruz blev som en ikon för protesterna mot övervåldet och en andra nationell demonstration utlystes till den 27 november.

Vi går i demonstrationståget i regnet mot torget ”Plaza de Bolívar” i gamla stan.

Kampen fortsätter för en bättre framtid

Mitt i alla demonstrationer har någon form av vardag börjat infinna sig, men kampen för en bättre framtid har inte lagt sig. Man nöjer sig inte med fredsavtalet utan man vill ha ett definitivt slut på våldet, korruptionen, ojämlikheten och de ekonomiska klyftorna.

Att presidenten Iván Duque Márquez kommer avgå tror man inte kommer ske, trots att presidenten har ett rekordlågt förtroende. Som svar på demonstrationerna har presidenten kallat till en nationell dialog med representanter från domstolarna, näringslivet och andra sektorer vilket inte alls har imponerat på demonstranterna.

Något som däremot blev tydligt under de lokala valen i år, är hur den politiska kartan har börjat förändras. Claudia López blev Colombias första kvinnliga borgmästare, öppet lesbisk och vald till borgmästare i Bogotá vilket ses som Colombias näst viktigaste post efter presidentposten.

Jag tänker på skylten jag såg en tjej hålla i demonstrationståget med texten, “Vi är generationen utan rädsla”. Skylten säger en hel del om kraften från de unga som vi ser idag. Vi vet inte vad demonstrationerna kommer leda till, men vi vet att de unga har en viktig roll för att nå bättre framtid och att de är beredda att kämpa med livet som insats.

Sofia Jedeman
Bogotá, Colombia

Taggar

Demokrati Mänskliga rättigheter
Annons