av Amnesty International

Rios säkerhetsstyrkor visar sina sanna färger

Vitor Santiago sitter i förgrunden, snett bakom sitter hans mamma vid ett bord. ©AF Rodrigues / Anistia Internacional.
Världen

Taxin från Rios internationella flygplats passerar utkanten av en utbredd favela där rostfärgade blockhus radar upp sig bredvid smala bakgator, blå vattentankar av plast står längst upp på taken och tvätt dansar i vinden under plåttak för att skydda dem mot de täta ösregnen som förvandlar gatorna till en snabbflytande älv.

Barn springer in och ut genom byggnader, medan gamar dyker ner i soptunnorna. På bilstereon spelar en DJ en blandning av 80-talsballader. Pianointrot till Cyndi Laupers “True Colours” fyller den rökdimmiga luften. Vi rundar ett hörn, högt på en avlägsen kulle syns Cristo Redentor – den ikoniska statyn av Jesus som sträcker sina armar över staden.

Om mindre än 100 dagar kommer Rio att bli den första staden i Sydamerika som står värd för jordens största show – de Olympiska spelen med 10 000 atleter som deltar i 28 olika idrotter till en kostnad av flera miljarder kronor.

Hittills under 2016 har mord utförda av polis ökat med 10% jämfört med samma period förra åre

Tusentals besökare kommer att åka från flygplatsen – känd som Cidade Maravilhosa för de vykortsvänliga stränderna och frodiga bergstopparna – men få kommer att känna till hur livet egentligen är i de 600 favelorna runt om i Rio medan världens toppatleter springer, hoppar och simmar sig till ära.

Brasilien har det absolut högsta antalet mord i världen. Under 2014 – året när landet stod värd för fotbolls-VM, mördades 60 000 människor. Det mest chockerande är att de flesta av dessa mord utfördes av de som har som syfte att skydda befolkningen. Polisen i Rio dödade 580 människor det året, en ökning på 40 procent jämfört med året innan. Under 2015 var siffran till och med ännu högre – 645. Av dem utfördes 307 inne i staden. Majoriteten av offren var unga, svarta män som bodde i favelor eller andra fattiga samhällen.

Hittills under 2016 har mord utförda av polis ökat med 10% jämfört med samma period förra året. Och eftersom OS säkerhetsarbete är på gång utan ordentliga skyddsåtgärder för de civila kan siffran komma att stiga. Under tiden kommer spridningen på gatorna bland civila och militärpolis, till och med armén, vara en kylig påminnelse om landets mörka sidor av diktatur.

Tonåringar cyklar förbi, lastvagnar lämnar av matvaror till butiker och caféer och genom ett öppet fönster strömmar popmusik.

Maré, en favela nära Rios flygplats skulle vid första anblicken kunna vara vilken fattig by i vilken latinamerikansk stad som helst. Rangliga byggnader bland gatustånd som säljer bananer, papaya, ägg och t-shirts med fotbollstryck. Ovanför oss korsar kablar varandra och ger en otillförlitlig källa till elektricitet för de närmaste lokalerna och bostäderna. Tonåringar cyklar förbi, lastvagnar lämnar av matvaror till butiker och caféer och genom ett öppet fönster strömmar popmusik.

Men vid närmare anblick ser man någonting som gör den här platsen väldigt annorlunda. Vid nästan varje gathörn i den här favelan – som är hem till 140 000 människor – sitter en tonårig pojke på en plaststol med en glänsande revolver i sin hand och ett maskingevär ligger i hans knä för att skydda sitt gäng.

Atmosfären kan vara intensiv. Alldeles för ofta hörs ljudet av vapen som avlossas, lite som ett soundtrack till livet här.

Alldeles innan fotbolls-VM gav sig den brasilianska militären in i Maré, de parkerade sina beväpnade bilar på de ojämna, trånga gatorna, med nära 3000 soldater, allt i säkerhetens namn. Fotbolls-VM varade i en månad och ändå stannade militären i över ett år. Boende i favelan fann sig själva fångade mellan våld från droggäng och en aggressiv militär. Militären drog sig tillbaka förra året men eftersom OS nu är nära så tror många att de snart kommer att återvända.

Vitor Santiago, 30, har bott i Maré i hela sitt liv, och när han en varm eftermiddag i februari förra året lovade sin treåriga dotter Beatriz att han skulle ta med henne till stranden dagen därpå, hade han för avsikt att hålla det löftet. Han hade just blivit arbetslös så han hade tid och pengar över och eftersom det var karnevalsäsong i Rio de Janeiro var det högst sannolikt att man skulle tillbringa sina dagar på stranden. Eftersom Vitor är separerad från Beatriz mamma försökte han tillbringa så mycket tid som möjligt med sin dotter.

“Varje måndag och onsdag brukade jag träffa henne efter jobbet,” säger han. “Och på fredagar hämtade jag henne alltid och hon stannade här över helgen. Vi gjorde alltid saker tillsammans.”

Först hade han ett viktigt åtagande. Hans lag, Flamengo, skulle spela den kvällen och han skulle se matchen med några kompisar på en bar nära hans hem. Han sa hejdå till sin mamma, Irone, kysste Beatriz godnatt och stack iväg för att möta sina vänner.

Vitor och hans vänner körde åt sidan och gick ut ur bilen. Soldaterna visiterade dem och kollade igenom bilen. De fick godkänt att köra vidare och det gjorde de. Men när de kom runt hörnet dök en annan militärkontroll upp.

Glada körde de tillbaka under småtimmarna. Det var karneval och de hade haft en bra kväll. Men när de närmade sig Maré la de märke till att gatorna var fulla av folk och att det var soldater överallt. Deras bilruta vevades ner efter uppmaning av en man i militäruniform.

Vitor och hans vänner körde åt sidan och gick ut ur bilen. Soldaterna visiterade dem och kollade igenom bilen. De fick godkänt att köra vidare och det gjorde de. Men när de kom runt hörnet dök en annan militärkontroll upp. De saktade ner och utan varning öppnade plötsligt militären eld. Vitor duckade när kulorna haglade mot bilen men han blev träffad i bröstet, bröt ena revbenet, punkterade ena lungan och bröt ryggen.

“Där och då förlorade jag all känsel nedanför midjan, jag kunde inte känna mina ben,” sa han. “Hade kulan träffat högre upp hade jag blivit förlamad från nacken och neråt. Jag var i bilen och allt jag kommer ihåg är ljudet av krossat fönsterglas och jag visste inte vad som försiggick. Jag visste inte var jag var skadad, vilket håll kulan kom ifrån… det var mycket blod.”

Utanför bilen var det väldigt mycket oljud av människor som sköt och skrek. Vitor pendlade mellan att vara vid och utan medvetande och sedan föll han in i koma.

Vitor tillbringade tre månader på sjukhus. I över ett år har han varit sängbunden i ett sovrum utan fönster.

En vecka senare när han vaknade upp fick han veta att han precis hade överlevt. Läkarna hade gett honom en chans på 7% att överleva. Han fick också höra att en andra kula hade träffat hans vänstra lår, krossat benen och sedan landat i det högra benet och punkterat en artär. För att kunna rädda hans liv hade de tvingats att amputera. Och på grund av den första kulan fick han veta att han förmodligen aldrig skulle kunna få tillbaka känseln i sin underkropp.

Irone säger att trots allt så är Vitor en av de som haft tur. Nyligen träffade hon Terezinha de Jesus vars son blev skjuten en eftermiddag i april förra året. Tioåriga Eduardo hade suttit på trappan och lekt med sin mobiltelefon när en polispatrull åkte förbi och sköt honom i huvudet. Han dog omedelbart. De här händelserna är så vanliga så de knappt skrivs om i tidningarna i Rio.

Vitor tillbringade tre månader på sjukhus. I över ett år har han varit sängbunden i ett sovrum utan fönster. Den branta trappan vid ytterdörren gör det omöjligt att komma in och ut med rullstol.

“Jag behöver ett anpassat hus,” säger han. “Jag vill bara kunna göra samma saker som alla andra. Jag kan inte ens gå till köket för att laga mat eller öppna kylskåpet. Det som hände, det hände, jag kan inte gå tillbaka i tiden och jag kan inte få tillbaka mitt ben men teknologin går framåt och en dag kanske jag kan gå igen.”

Fram tills att det händer kommer någon annan att ta hans dotter till stranden. Det har inte gjorts någon undersökning av skjutningen, ingen har ställts till svars för det som hände, vilket i sig sänder ett oroväckande meddelande om att den här typen av våld från säkerhetsstyrkor är acceptabel och lämnar de skyldiga fria att göra om det.

De olympiska spelen är på väg och bakom glamouren och äran är det här vad som händer. Utan omedelbar åtgärd av myndigheter för att förhindra säkerhetsstyrkornas skjutningar kommer det att finnas fler som hamnar i samma situation som Vitor och spelens organisatörer skulle kunna finna sina evenemang överskuggade av kränkningar av den mest grundläggande mänskliga rättigheten av dem alla – rätten till liv.

Tillbaka i taxin från flygplatsen skiner de sanna färgerna igenom, som i Cyndi Laupers sång, vacker som en regnbåge. Om man bara hade kunnat säga detsamma om Rio, Brasiliens makalösa stad.

Naomi Westland, Amnesty International UK

Läs mer om situationen i Rio.

Taggar

Mänskliga rättigheter Demokrati