======= &noscript=1"/> >>>>>>> master
Reportage av Svenska Afghanistankommittén

På Cinema Pameer drömmer man sig bort från kriget

Biografföreståndare Said Chaleh längtar tillbaka till de år alla kunde gå på bio utan att riskera livet. FOTO: Martin von Krogh

Cinema Pameer är en ny svensk dokumentärfilm om en biograf i Kabul. Martin von Krogh bestämde sig redan för tio år sedan att han skulle göra en film om Cinema Pameer, människorna och tiden som stått still.

– Biografen är skolan och filmen dess böcker. Det är inte folkets fel att de är tjuvaktiga och ouppfostrade, de har levt med krig i 40 år, säger biografföreståndaren Said Chaleh i en scen i dokumentärfilmen Cinema Pameer.

I filmen tänker Said Chaleh tillbaka på svunna tider i Kabul då familjer kunde gå på bio tillsammans och stanna ute på stan till sent på kvällen. I filmen träffar vi också Dagarwal, som har ett förflutet inom polisen och ansvarar för säkerheten på bion, och Naquib som sveper en sjal över huvudet när han ropar in folk från gatan för att dölja örat han förlorade när han blev tillfångatagen under talibantiden. Biografens ägare Noor berättar att han vill ge folk underhållning och kämpar för att få filmerna genom den statliga censuren.

FOTO: Martin von Krogh

Filmaren och fotografen Martin von Krogh fick idén till en film om Cinema Pameer för tio år sedan. Han befann sig i Kabul efter att ha avslutat ett reportage om självmordsbombare för den amerikanska tidskriften Newsweek. Mötet med biografen och människorna där väckte nyfikenhet.

– Afghanistan och bio kändes inte helt klockrent med tanke på historien med talibanerna och censuren, säger Martin von Krogh.

Han tillbringade en vecka på bion och tog stillbilder till ett reportage. Hemma i Sverige insåg han när han redigerade bilderna att något fattades.

– Det var första gången jag upplevde att vissa historier är mycket bättre i andra medier. Jag hade ingen historia klar, men visste att jag ville göra en dokumentärfilm om biografen, människorna och tiden som stått still.

Efter resan började Martin von Krogh lära sig att filma och jobbade under flera år med olika tv-produktioner i Sverige parallellt med att bevaka konfliktområden för svensk och internationell press. När han 2014 återvände till Afghanistan för att rapportera om mordet på radiojournalisten Nils Horner besökte han biografen och filmade material till en pilotfilm som senare beviljades stöd från Svenska Filminstitutet.

Hösten 2015 påbörjades den två månader långa inspelningen, som kantades av en hel del motgångar.

– Vi hade gjort en rekognoseringsresa några månader innan och anställt ljudtekniker, B-fotograf och inspelningsledare via ett afghanskt produktionsbolag. När vi kom ner visade det sig att både ljudtekniker och fotograf hade bristfälliga kunskaper och biografen skulle plötsligt ha hutlöst med pengar för att vi skulle få vara där och filma. Jag minns att jag låg på rummet i lägenheten och typ grät och tänkte att vi kanske borde åka och hitta en liknade historia i Indien eftersom inget funkade, säger Martin von Krogh.

När inspelningen väl kom i gång flöt det på ganska bra. Vissa av huvudkaraktärerna var lätta att samarbeta med, andra svårare. En stor utmaning var språket. Martin försökte följa händelser med kameran medan hans simultantolk viskade i örat vad som sades.

– Jag pratar varken dari, pastho eller urdu och har missat en massa jämfört med om jag behärskat språken. Jag har också blivit positivt överraskad när jag gått igenom det översatta materialet och upptäckt att vissa scener är tusen gånger bättre än jag vågat hoppats.

Martin von Krogh. FOTO: Martin von Krogh

Bland filmens olika karaktärer var det föreståndaren Said Chaleh som gjorde starkast intryck på Martin von Krogh. Trots en vardag präglad av kriget hade han en ständig tilltro till människan och levde med hoppet om en bättre morgondag. Said Chaleh ville lyfta fram vikten av bildning och kultur i ett samhälle präglat av krig.

Den enda kvinnan i filmen är Nazifa, som är ansvarig för filmcensuren på det statliga afghanska filminstitutet Afghan film.

– Jag var noga med att försöka få henne att förstå vad det innebär att vara med i filmen. Att som kvinna jobba med film i Afghanistan är provocerande och det har varit en ständig oro att hon och hennes familj kunde drabbas, säger Martin von Krogh.

Totalt har Martin von Krogh 400 timmar filmat material. Han har i klipprummet fått välja vilken historia han ska berätta. Handlingen har begränsats till biografen med målet att skapa igenkänning hos åskådarna. Han menar att det har varit viktigt att göra en film som når ut till en bred publik och ger inblick i krigets vardag.

– Afghanistan är bara en kuliss, platsen skulle lika gärna kunna vara Mogadishu eller Bagdad. Jag vill skapa beröringspunkter mellan publiken och filmens karaktärer. Historier om krig och elände är svårt att nå ut med, men vi kan alla känna igen oss i att se en film, slappa framför tv:n och drömma oss bort från vardagen. Här drömmer man sig bort från kriget.

Martin von Krogh planerar att återvända till Afghanistan och visa filmen för de medverkande. På grund av det politiska läget och de inblandades säkerhet kommer filmen inte kunna visas offentligt, så som situationen ser ut nu.

Magnus Rosshagen

Taggar

Krig & fred