Reportage av Svenska FN-förbundet

”Hur staten hanterat samer är fruktansvärt dåligt”

Marie Persson Njajta är sydsame och bor i Tärnaby. Foto: privat

Den 6 februari är det samernas nationaldag. Sverige har länge fått kritik för att samernas rättigheter som urfolk inte respekteras fullt ut. Marie Persson Njajta är sydsame och har engagerat sig för samernas rättigheter sedan barnsben.

Det finns ingenting som skulle få Marie Persson Njajta att lämna Tärnaby. Energierna från hennes förfäder finns här. Här har de delat glädje, sorg, framgång, motgång. Jagat, fiskat, skött sina renar och levt sina liv.

– Men hur beskriver man det på några få rader i en överklagan? säger hon.

Marie Persson Njajta är 42 år, har två barn och lever med sin sambo Anders i Björkvattsdalen i Tärnaby. Hon är egenföretagare och arbetar som grafisk designer, sitter som ledamot i Sametinget för Landspartiet Svenska Samer och arbetar med urfolksrättigheter.

Engagemanget föddes för tolv år sedan, samma år som hennes första barn. Rönnbäck i Björkvattsdalen, där också Vapstens sameby finns, hotades av storskalig nickelbrytning på de marker där hennes förfäder levt sedan urminnes tider.

Litet inflytande för samer

I flera hundra år har det samiska folket i Sverige systematiskt fasats ut och i lagstiftning behandlats som en homogen grupp utan större möjlighet till inflytande. När planerna på nickelgruvan fortskred och människor i området behövde hjälp med att överklaga beslutet väcktes något i Marie Persson Njajta.

– Man satte en ekonomisk summa på renskötseln i området och ställde det mot hypotetiska arbetstillfällen. Det här var innan den stora gruvdebatten drog igång i Sverige och få hade kunskap om vad som försiggick. Projektet kunde tuffa på en hel del i skymundan, säger hon.

Vi sydsamer försvinner långsamt. Det föds färre barn, rättighetskämpar kan kämpa hela livet och gå under samtidigt som staten bara förhalar. Det måste till en förändring.

Urfolks rätt till självbestämmande finns nedskrivet i FN:s urfolksdeklaration, som Sverige var med och röstade igenom 2007. Vid omröstningen lade Sverige en röstdeklaration för punkt 10, i folkmun kallad ”FPIC”, ”Free, Prior and Informed Consent”. Punkten innebär att ett urfolk har rätt att samtycka till eller neka projekt som kan påverka dem eller deras territorier. Sverige underströk att punkten inte kan användas som en vetorätt.

Urfolksdeklarationen inkluderar alla som identifierar sig som en del av ett urfolk. Ändå är det endast de samer som är medlemmar i en sameby som har talerätt i markfrågor som rör samebyns område, trots att fler samer än så lever och verkar på samma plats.

– Det fanns ingen som pratade om våra rättigheter och det fanns ingen möjlighet att få hjälp. Vi sydsamer ansågs inte ha någon röst i den här processen eftersom vi inte betraktades som medlemmar i Vapsten sameby. Ändå har min familj alltid levt här, säger Marie Persson Njajta.

Alkohol och våld

Sorgen ärvde hon tidigt. Hon växte upp i en familj med alkoholism och våld och försökte som barn avsluta sitt liv.

– Min uppväxt med alkoholism, våld och övergrepp ledde till att jag under många års tid inte trodde att jag skulle våga skaffa egna barn och jag var tvungen att jobba med mig själv länge innan jag kunde göra det. Jag vet väldigt många som mår dåligt och som har eller har haft alkoholproblem, beroenden eller dysfunktionella beteenden, säger Marie Persson Njajta.
Idag kan hon sätta sina upplevelser i ett sammanhang och ser att de är en följd av statliga och koloniala övergrepp.

– I historien och än idag har man försökt förminska, osynliggöra och kriminalisera traditionell sydsamisk livsföring i det här området. Samer har lämnats att själva hantera statens ingripanden och jag själv är kanske en produkt av det, säger hon.

Utsattes av Rasbiologiska institutet

Hennes farmor och farfar och deras vänner och familjer var några av dem som utsattes för Rasbiologiska institutets undersökningar på 1920-talet. Fortfarande går det att hitta bilder på dem och läsa om deras huvudmått, ansikts- och hårfärg. Traumat lever kvar och överfördes till Marie Persson Njajtas pappa, som under sitt liv arbetade aktivt för att stoppa exploateringen av samisk mark.

Ibland har jag tänkt att det vore lättare om staten hade kommit med vapen – det hade varit enklare att förhålla sig till.

– Min far mådde dåligt och fick vara med om mycket under sin uppväxt. Han fick aldrig någon upprättelse och till slut orkade han liksom inte mer. Plötsligt står jag där i hans skor och får fortsätta harva på där han var, säger Marie Persson Njajta.

Samer tvångsförflyttades

Hennes Västerbotten bär på en tung historia. När Sverige förlorade Finland i det finska kriget 1809 stängde Ryssland så småningom gränsen till Norge och Sverige. Antalet samer på svensk mark ökade och den växande folk- och rentätheten gjorde bönder i områdena missnöjda.

I 1919 års renbeteskonvention mellan Norge och Sverige beslutade man sig för att flytta Karesuandosamer från Kiruna kommun till sydsamisk mark för att på det sättet glesa ut mängden samer i de nordligaste delarna av Sverige. Att flytta människor från sina hem ansågs i statens ögon vara oproblematiskt eftersom förflyttningarna endast berörde nomader.

En sammanställning publicerad av Sametinget i juni i år konstaterar att upplevelsen av etnisk diskriminering är förenad med sämre psykosocial hälsa i form av bland annat självmordstankar och dålig hälsa.

– Ibland har jag tänkt att det vore lättare om staten hade kommit med vapen – det hade varit enklare att förhålla sig till. Nu har man använt sig av pennan och ändå skapat fruktansvärda trauman, säger Marie Persson Njajta.

Fram till 1937 flyttades 80 nordsamiska familjer till Norrbotten och Västerbotten och som kompensation fick de ekonomisk ersättning från staten. Samtidigt krockade den nordsamiska kulturen med den sydsamiska. Med myndigheternas aktiva hjälp kom sydsamerna i Vapsten helt att bytas ut mot de inflyttade nordsamerna. Ingen hänsyn togs till andra samer.

– Vi har än idag en situation där det är nordsamer som utgör Vapstens sameby och hundratals sydsamer står utanför. Det har lett till stora konflikter som vi och våra barn lever med och som staten inte tagit ansvar för, säger Marie Persson Njajta.

Många samer står utanför samebyarna

Enligt lag måste den som vill använda sin rätt till renskötsel vara medlem i en sameby, och i praktiken är nästan det enda sättet att bli det att födas in i den. Ungefär tio procent av den samiska befolkningen tillhör en sameby, resten står utanför.

– Det här påverkar mer än vad man kan tro och kanske mycket mer än vad man kan uttala. Det är många som mår dåligt, säger Marie Persson Njajta.
Det finns endast ett fåtal forskningsrapporter om svenska samers psykiska hälsa. En sammanställning publicerad av Sametinget i juni i år konstaterar att upplevelsen av etnisk diskriminering är förenad med sämre psykosocial hälsa i form av bland annat självmordstankar och dålig hälsa.

Sverige kritiseras av FN

Sverige kritiseras gång på gång av FN, OECD och Europarådet för att negligera de rättigheter samer har enligt internationell rätt. Politikerna undviker frågan, kolonial lagstiftning får vara kvar och ingen vet hur situationen ska lösas. Samisk kultur har aldrig varit homogen. Ändå tas ingen hänsyn till lokala skillnader.

– Vi sydsamer försvinner långsamt. Det föds färre barn, rättighetskämpar kan kämpa hela livet och gå under samtidigt som staten bara förhalar. Det måste till en förändring. Hur staten har hanterat samer är fruktansvärt dåligt och sanningen måste komma fram.

————

Denna text är hämtad från Svenska FN-förbundets tidning Världshorisont (nr 4 2019).

Taggar

Mänskliga rättigheter