Världen av Latinamerikagrupperna

Guatemalas urfolk kraftsamlar mot regeringen

Guatemalas regering lyfter fram vattenkraft som ett hållbart alternativ och en ekonomisk motor för landet. De boende i området menar tvärtom att satsningen ökar fattigdomen, förorenar miljön och skadar mayafolkens levnadssätt.

I det gröna bergslandskapet Quiche i västra Guatemala breder kraftledningstornen ut sig i oändliga spindelnät. Sedan den guatemalanska regeringen år 2013 började implementera sin nya hållbara energipolitik har närmare 17 nya vattenkraftsprojekt inletts på maya Ixilfolkets territorium i kommunerna Chajul, Cotzal och Nebaj.

Regeringen hävdar att satsningen är miljömässigt hållbar och bidrar till ekonomisk utveckling i en av landets fattigaste regioner. Men urfolksborgmästaren Concepción Santaja Gómez ställer inte upp bakom den beskrivningen.

Urfolksborgmästaren Concepción Santaja Gómez. Foto: Sori Lundqvist.

– De hävdar att vattenkraften är förnybar och miljömässigt hållbar, men för oss är det en olycka, en katastrof, säger han när jag träffar honom på en workshop som arrangeras av Latinamerikagruppernas samarbetsorganisation Waqib’Kej.

Urfolksborgmästaren är djupt oroad över vattenkraftens fortsatta expansion i regionen. Projektens storskalighet har stor inverkan på människa och miljö. För att säkra tillgången till vatten leder de utländska företagen om vatten från floder i underjordiska cementerade kanaler, något som minskar jordens naturliga bevattning och påverkar bördigheten. I förlängningen är det svårt för människorna i området att fortsätta leva av sitt jordbruk.

– Det är vi som får betala priset för den förorening som projekten medför, säger han och drar en djup suck.

Han likställer vattenkraften med Guatemalas 36-åriga inbördeskrig som slog hårt mot landets urfolk.

Urfolksledaren Mario López instämmer i borgmästarens oro och går ännu längre i sin kritik. Han likställer vattenkraften med Guatemalas 36-åriga inbördeskrig som slog hårt mot landets urfolk. Ett krig som enligt den av FN inrättade sanningskommissionen kostade över 200 000 människors liv, varav 83 procent tillhörde landets mayabefolkning. Många av regionens urfolk tvingades fly för sin överlevnad. Idag tvångsförflyttas samhällen för att ge plats åt kraftverken. Andra lämnar sin mark frivilligt av rädsla för att kraftverkens dammar ska brisera och deras mark läggas under vatten.

Urfolksledaren Mario López visar mig floden Chixoy som till följd av att vattenkraften lett om vattnet bara är hälften så bred som tidigare. Foto: Sori Lundqvist.

– Företag roffar åt sig och privatiserar marken. Kolonialismen fortsätter, bara på ett mer subtilt, modernt och diplomatiskt sätt, säger Mario López.

Vattenkraften har även negativ inverkan på urfolkens kultur. Ett exempel är kraftverket Hidro Xacbal Delta som anlades på den för maya Ixilfolkets historiska och mytiska ursprungsby – platsen där det sägs att alla Ixiles har sina rötter långt tillbaka i tiden. Som en gest lämnades en bråkdel av området intakt och på platsen finns idag ett arkeologiskt centrum döpt efter företaget. Den lilla parken är förvisso gratis och öppen för allmänheten, men urfolksgrupper måste ansöka om tillstånd att utföra sina ritualer eller ens samlas i grupp på platsen.

Felipe Itzep Ixcotoyac från organisationen AJKEMAB’ som är del av Waqib’Kej visar mig runt i den bråkdel av den heliga staden Ilom som företaget Hidro Xacbal Delta lämnade intakt. Foto: Sori Lundqvist.

– För oss handlar det inte bara om den fysiska platsen, utan även om luften vi andas, om minnen, om den spirituella kopplingen till platsen och våra förfäder, säger Mario López och fortsätter:

– Företagen ser bara de kortsiktiga ekonomiska vinsterna. Kapitalismen är ett slags gift som förgiftar hela vårt förhållningssätt till livet och vår Moder Jord. Även om du erbjuds en annan plats att leva på, är det inte det samma som att kunna leva kvar på den plats där du är född.

Mayafolken ser liten utveckling

Trots att Ixilregionen försörjer hela landet med elektricitet är det inget lokalbefolkningen märker av. Vattenkraftverken ägs av utländska företag och vinsterna försvinner ut ur landet. Tio minuters bilfärd från vattenkraftverkets stora vattenreservoarer träffar vi Gaspar Raimundo som är del av den lokala urfolksstyrelsen. Han bor tillsammans med sin familj i ett litet hus intill vägkanten. I skenet av en ensam glödlampa sätter vi oss i vardagsrummet för ett kort samtal om det kollektiva vattenkraftverk som han och andra boende i området driver. Ett försök att ta kontrollen över naturresurserna och stärka samhället. Till skillnad från de stora vattenkraftverkens vinstintresse syftar projektet till att förse samhället med nödvändig elektricitet till ett överkomligt pris. För att försörja ett samhälle med elektricitet krävs mycket små ingrepp i naturen.

Gaspar Raimundo driver tillsammans med andra boende i området ett litet kollektivt vattenkraftverk. Foto: Sori Lundqvist.

Gaspar Raimundo berättar med tyst, nästan viskande, röst om den guatemalanska statens frånvaro på landsbygden, om höga elpriser och svårigheterna med det kollektiva vattenkraftverksprojektet.

Gaspar Raimundo berättar med tyst, nästan viskande, röst om den guatemalanska statens frånvaro på landsbygden, om höga elpriser och svårigheterna med det kollektiva vattenkraftverksprojektet. Just detta projekt har finansierats med utländskt bistånd och ett problem är att byborna saknar teknisk kunskap och pengar för att köpa in de dyra maskinerna som krävs för att kunna sprida konceptet vidare i andra samhällen. Ett annat är att de stor vattenkraftsföretagen ständigt försöker ta kontroll över projektet. Bland annat genom att erbjuda sig att bekosta de dyra turbinerna mot att få kontroll över processen. Enskilda urfolksledare misstänks ha mutats eller kontrakterats av företagen vilket lett till interna konflikter.

Organisering och kunskap är nyckeln till förändring

– Den här typen av workshops är mycket viktiga för oss. Det finns internationella lagar och fördrag som skyddar urfolk, men vi vet inte hur de ska användas. Det är en möjlighet som vi slösat bort, säger urfolksborgmästaren Concepción Santaja Gómez och pekar bort mot hörnet där ett trettiotal människor samlats för att lära sig om FN:s konvention ILO 169 om urfolks rättigheter. En konvention som Guatemala ratificerade i samband med att fredsavtalet undertecknades år 1996 som ger urfolk rätt att rådfrågas innan storskaliga projekt etableras på deras territorier.

Seminarium om FN:s konvention ILO 169 om urfolks rättigheter i Ixilregionen, Guatemala. Foto: Sori Lundqvist.

Workshopen som arrangeras av Latinamerikagruppernas samarbetsorganisation Waqib’Kej inleds med att deltagarna med hjälp av post-it-lappar får markera hur väl de upplever sig känna till konventionen. Av de 32 deltagarna var det bara sju personer som upplevde att de kände till sina rättigheter.

Seminarium om FN:s konvention ILO 169 om urfolks rättigheter i Ixilregionen, Guatemala. Foto: Sori Lundqvist.

– Det är viktigt att människor får kunskap om sina rättigheter till sitt territorium och över naturens tillgångar. Företagen och regeringen kallar det naturresurser, eftersom de genererar vinst. För oss är naturen gemensamma tillgångar. Det är tillgångar vi lever av, som vi behöver för att odla, för att producera och för att leva av.

Taggar

Mänskliga rättigheter