av Act Svenska kyrkan

Född kvinna i en mans kropp - om att vara transgender i Indien

Klassisk indisk dans. Lipsha är utbildad danslärare. Foto: Magnus Aronson/IKON.
Reportage

Att leva som transgenderperson i Indien innebär för många misshandel, trakasserier, sexuella övergrepp, tiggeri och prostitution. Läs Lipshas historia om att vara född kvinna i en mans kropp och om att bli upprättad.

De möter oss i ett kollektiv för transgenderpersoner. Ett lerhus på kanten till flodbanken, på den sida som ligger mot ett mer skyddat område och inte direkt vid någon väg eller annan bebyggelse.

I huset, som består av ett enda rum, bor 17 personer. 12 av dem är hivpositiva. De är alla födda till biologiska män men i själen är de kvinnor.

Samhället har vänt dem ryggen. De är avarter, oberörbara, ett skämt och en skam för sina familjer. Ingen vill anställa dem trots att flera av dem har en fullgod skolgång och utbildning. Misshandel, trakasserier och sexuella övergrepp är sedan barndomen deras vardag. Tiggeri och prostitution deras levebröd.

Lipsha visste redan som barn att hon var annorlunda. Idag kämpar hon för transgenderpersoners rättigheter i Indien. Foto: Magnus Aronson/IKON.

Lipsha Kinner är 22 år men har upplevt mer än de flesta 22-åringar jag mött. Hennes unga livshistoria river mig sönder och samman.

Hon och hennes väninna bjuder in oss innanför staketet, byggt av bambu, in på den trånga cementgård som omger huset. Där ligger hundvalpar och sover på varandra, lite sopor i ett hörn. Solen är på väg ner. Vi slår oss ner på en vackert färgglad matta och börjar samtala. Känslan är smått overklig.

Här bor de, de vackert utsmyckade kvinnorna med manskroppar, de som inte får vara som de känner sig. De som är fattiga och sjuka men försöker dölja det med smink och färgglada klänningar. Mitt i Indiens värsta slum.

Redan i grundskolan, under de första skolåren, kände Lipsha att hon var annorlunda.

Lipsha själv kommer från en mycket välbärgad familj. Pappan är ingenjör, mamman läkare , båda syskonen är högutbildade. Redan i grundskolan, under de första skolåren, kände Lipsha att hon var annorlunda. Hon kände sig inte lik de andra barnen och upplevde att hon inte passade in varken bland flickor eller bland pojkar. Hennes kroppsspråk var annorlunda, hennes intressen för blandade och hon ville tidigt använda kvinnokläder. Hon tränade dans. När hon dansade kände hon sig fri.

”Jag blev retad och hade nästan inga vänner. De vänner jag hade var flickor. Inga pojkar ville umgås med mig.”

I kollektivet för transgenderpersoner bor 17 personer. 12 av dem är hivpositiva. Foto: Magnus Aronson/IKON.

Redan efter grundskolan hade Lipsha bestämt sig för att hon ville vara kvinna. Det var något som bara kändes helt självklart djupt i hennes inre.

Hon skulle studera vidare och flyttade därför från sin familj till ett studenthem i Cuttack. Där hade hon ett eget rum med sina kläder och skolböcker men det dröjde inte länge förrän allt det blev förstört. Övergreppen började nästan på en gång. Tre män på hemmet anföll henne. De våldtog henne alla tre. Sedan torterade de henne med elkablar.

”De tvingade mig att vara naken inför alla på boendet för att visa att jag egentligen var pojke. De hällde vatten och rengöringsmedel över mig och tvingade mig att urinera på ett strömförande element. Jag brev allvarligt bränd.”

Efter våldtäkterna reste Lipsha chockad hem till familjen för att söka skydd och tröst men möttes av helt andra reaktioner.

Här måste jag stanna upp lite i intervjun. Jag kan inte riktigt svälja. Det kom så plötsligt. Bara så där. Berättelsen om ett fruktansvärt övergrepp. Lipsha sitter i skräddarställning med lätt nedböjt huvud ett par meter bort och tittar på mig med stora ögon.

Jag ser hur svårt hon tycker att det här är att prata om trots att hon säkert berättat det många gånger förut. Jag torkar mig diskret i ögonvrån, sväljer hårt och fortsätter med mina frågor.

Efter våldtäkterna reste Lipsha chockad hem till familjen för att söka skydd och tröst men möttes av helt andra reaktioner. Hennes mamma och pappa hävdade att hon hade sig själv att skylla. Att det var hennes eget fel det som hände. Om hon bara tog sitt förnuft till fånga och var man, så som hon var född till att vara, och på ett sådant sätt som samhället tycker att män ska vara – slutade klä sig i kvinnokläder, slutade hålla på med dans, inte åtrådde andra män och klippte av sig håret.

”Jag älskar mina föräldrar. Vi står varandra mycket nära. Problemet är bara att de inte förstår mig. De har flera gånger försökt gifta bort mig med andra kvinnor.”

Lipsha till vänster tillsammans med sin väninna Susmita. Hennes berättelse kommer i mars. Foto: Magnus Aronson/IKON.

Lipsha blev tvungen att återvända till studenthemmet och nu ökade övergreppen. Hon blev överfallen igen. Av fem män. Alla fem våldtog henne, kastade ägg på henne, misshandlade henne svårt och tog alla hennes kläder. Den här gången hämtade hennes pappa henne och körde henne till sjukhuset i Cuttack. Där undersökte de hennes fysiska skador och tog henne sen till psyket där de gav henne elchocker. Det skulle ”bota hennes tillstånd” som det hette.

”Det var outhärdligt. Mina föräldrar ville att jag skulle läggas in på mentalsjukhus men jag rymde.”

Efter de här båda händelserna och en lång tids trakasserier och utan stöd från någon ville Lipsha inte leva längre. Livet var inte till för henne. Hon var fel. En natt bestämde hon sig för att kasta sig framför ett tåg. Hon gick till järnvägsstationen i Cuttack, en plats dit andra transgenderpersoner ofta kommer för att tigga. Det visste inte Lipsha. När Lipsha stod och övervägde hur hon skulle kasta sig framför nästa tåg fick en av de socialarbetare som arbetar som uppsökande volontärer syn på henne.

Kvinnan förklarade för Lipsha att hon faktiskt inte är ensam. Att det finns många fler i hennes situation.

Hon fångade Lipshas uppmärksamhet och Lipsha fick berätta sin historia. Kvinnan förklarade för Lipsha att hon faktiskt inte är ensam. Att det finns många fler i hennes situation. Att de finns här, på stationen, runt omkring henne, just nu. Lipsha följde inte med kvinnan. Hon ansåg inte att hon kunde göra något konkret för henne. Inga organisationer arbetade då konkret med transgenderpersoners särskilda situation vilket Lipsha förstod på kvinnan.

Men Lipsha hoppade inte heller framför något tåg. Hon hade fått ett nytt fokus. Lipsha ville se om hon kunde komma i kontakt med de kvinnor som socialarbetaren hade berättat om, de kvinnor som var som henne själv och som tydligen fanns här på stationen för att tigga. Hon visste inte att de redan hade sett henne och när hon återvände till stationen tog de själva kontakt med henne.

”De var enucker, som vi i Indien kallar ”Hijra” eller ”kinnar”. När jag mötte dem var allra första gången i mitt liv som jag kände empati från någon.”

De tog med henne till sitt kollektiv. Introducerade henne för sin ledare och erbjöd henne bostad. Lipsha berättade om sin utbildning och vid flera tillfällen följde kollektivets ledare med henne på arbetsintervjuer men Lipsha fick avslag. Hon blev tvungen att börja tigga. Det kändes inte bra. Trakasserier och hot blev vardag igen och snart var Lipsha infekterad med hiv.

”Nu är vi många här som är infekterade med hiv. Det känns svårt och jag vill jobba för att vi ska få tillgång till försäkringar och annat stöd utöver medicinen. Det får vi inte idag.”

Läs andra delen av reportaget.

Taggar

Mänskliga rättigheter
Annons