I somras var jag i staden Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan för att göra ett reportage till SVT:s stora Världens Barn-gala. Mitt uppdrag var att se hur barn med funktionsned­sättning har det där och göra ett reportage som skulle sändas på galan.

Innan mitt besök var jag förväntansfull och samtidigt nervös. Vad skulle jag få uppleva och hur skulle det på­verka mig? Efter att ha gått igenom mycket själv (jag sitter i rullstol sedan nio års ålder då jag opererades för cancer) har jag fått för mig att jag inte brukar bli så berörd av att se ”jobbiga saker”. Jag hade fel.

Redan första dagen besöker vi en skola för barn med olika funk­tionsnedsättningar. Efter att ha lekt och busat med de levnads­glada barnen på, den av säkerhetsskäl inhägnade, skolgården, gör jag en intervju med skolchefen Azmuddin. Vi pratar om hur det fungerar med skolgång i Afghanistan och hur hans skola är organiserad för att kunna hjälpa barnen på bästa sätt.

Tänk om min mamma och pappa hade kedjat fast mig bara för att jag satt i rullstol?

Efter det berättar han hur barn med olika funktionsnedsättningar har det i Afghanistan. Det är då käftsmällen kommer. Det är då jag inser att jag inte är så känslokall som jag tror. Skolchefen berättar att flera av de barn som jag nyss lekt med under rasten har ”befriats” från sina föräldrar av personal från skolan.

Barnen har suttit fastkedjade och bundna hemma. Undangömda i något skrymsle på grund av konservativa värderingar där funktionsnedsättningar ses som något skamligt.

Samtidigt som han säger det får jag flashbacks till mitt eget liv. Tänk om min mamma och pappa hade kedjat fast mig bara för att jag satt i rullstol. Bundit fast mig bara för att jag inte var som andra barn.

Jag känner hur tårkanalerna fylls samtidigt som jag försöker torka borta dem utan att någon ska se. Sedan den dagen är jag ett evigt fan av Afghanistankommitténs arbete. Inget barn ska någonsin behöva vara inlåst av sina föräldrar!

Aron Anderson
Äventyrare & föreläsare