Här hittar du 5 fantastiska aktivister - homosexuella, bisexuella, transpersoner och intersexuella (HBTQI) som sätter spår när de står upp för sina och andras rättigheter.
Alessandra: “Att vinna över transfobin handlar också om att förändra människors allmänna inställning.”
Om och om igen har Alessandra Ramos Makkeda fått höra samma sak: ”Vi accepterar inte såna som du här.” Hon är transperson och HBTQI-aktivist i Brasilien, där fler transpersoner mördas än någon annanstans i världen. Enligt en lokal ideell organisation har 64 transpersoner mördats under 2018, fram till 1 maj. Under 2017 chockades världen när en fruktansvärd video fick viral spridning. Videon visade hur en transperson blev brutalt misshandlad, torterad och mördad. De som angripit henne greps och dömdes i april 2018. Det är i det här sammanhanget som Alessandra jobbar som en del av gruppen Transrevolução. Gruppen har sin bas i Rio och kämpar mot diskriminering och för att främja diskussioner om frågor som berör homosexuella och transpersoner.
- Vi måste förstå att vinna över transfobin handlar om att förändra människors allmänna inställning.
Alessandra är översättare och tolk inom flera språk, bland annat teckenspråk. Hon hjälpte också till att organisera det första nationella forumet för svarta transpersoner, National Black Trans Forum, i Porto Alegre under 2015.
- Vi måste förstå att transfobi, fördomar och hat är strukturella problem”, sa hon 2017.
- Men vi måste förstå att vinna över transfobin handlar om att förändra människors allmänna inställning. Trots de hinder hon stöter på är Alessandra fast besluten att fortsätta sitt arbete, att bit för bit bryta ner de här åsikterna och skapa en bättre framtid för transpersoner i Brasilien.
“Diovi”: “Jag ville agera för andra som gömde sig som jag en gång gjorde, och berätta för dem att de inte behöver gömma sig mer.”
“Diovi” är i 30-årsåldern och är aktiv medlem i en organisation som fokuserar särskilt på rättigheter för lesbiska, bisexuella och transpersoner i Togo. Gruppen arbetar också för frihet och lycka för marginaliserade kvinnor i det lilla västafrikanska landet, där homosexuella relationer fortfarande utgör ett brott. Organisationen har bara 30 aktiva medlemmar och började som en informell samling av människor med liknande värderingar.
- Jag kände mig ensam i mitt eget hörn. Jag kunde inte erkänna eller säga vem jag egentligen var. Jag gömde mig hela tiden.
- I början var det mer än något annat en möjlighet att träffas som vänner och känna oss bekvämare och mera som vi faktiskt är, säger Diovi. Bit för bit förstod vi att eftersom det redan fanns en organisation som kämpade för manliga homosexuellas rättigheter så borde vi göra detsamma, så att vi kan försvara våra rättigheter, göra våra röster hörda och lära känna varandra.
- Jag kände mig ensam i mitt eget hörn. Jag kunde inte erkänna eller säga vem jag egentligen var. Jag gömde mig hela tiden. Till och med när jag träffade någon som jag, som kanske pratade om homosexuellas rättigheter, så låtsades jag om att det inte var något som berörde mig.
Att gå med i gruppen förändrade hennes sätt att se på livet. - Det motiverade mig. Jag vill kämpa för andra som gömde sig, som jag en gång gjorde, och säga till dem att de inte behöver gömma sig mer. Vi är också människor, och vi har också rättigheter.
Hartoyo: “Ju mer HBTQI-grupper eller individer är medvetna och kämpar för sina rättigheter, desto närmare kommer de rättvisan.”
Hartoyo, som en gång förföljdes av poliser och gäng i Aceh på grund av sin sexualitet, är nu en engagerad aktivist som försvarar HBTQI-personer som riskerar spöstraff i Sharia-provinsen i Indonesien. Sex mellan två personer av samma kön är ett brott i Aceh enligt de islamiska lagar som infördes 2015, och straffet är offentliga piskrapp.
När ett homosexuellt par dömdes till spöstraff 2017 var det första gången det straffet utdömdes i Aceh. Hartoyo reste dit för att ge männen stöd.
Hartoyos resa tog sin början 2007, när han upptäcktes tillsammans med sin pojkvän. - Poliserna kissade på mitt huvud och slog oss sönder och samman. De behandlade oss som djur, berättade han för BBC 2017. Han svor att ingen som var som han skulle behöva utstå samma förnedring. 2009 grundade Hartoyo Suara Kita (Vår Röst), en organisation som är ägnad helt åt HBTQI-rättigheter.
Men bara att försvara de här rättigheterna är farligt på en plats som Aceh. När ett homosexuellt par dömdes till spöstraff 2017 var det första gången det straffet utdömdes i Aceh, och Hartoyo reste dit för att ge männen stöd.
- Jag åkte till Aceh för att besöka offren, men blev istället jagad av en grupp människor, berättar han. - Jag flyttade från ett hotell till ett annat för att vara i säkerhet innan jag äntligen kunde besöka och hjälpa offren.
Hartoto fortsätter sitt arbete, trots de risker han utsätts för. Han har han ett meddelande för att ge kraft: - Ju mer HBTQI-grupper och individer är medvetna och kämpar för sina rättigheter, desto närmare kommer de rättvisan.
J: “Jag vill se vårt samhälle acceptera mångfald.”
J visste att hon var lesbisk redan innan hon hade hört ordet. Nu när hon närmar sig 30 har hon kommit ut för sina nära vänner, men inte för sin familj. Hon vill inte att hennes familj och bekanta ska veta. Hennes önskan att hålla sin sexuella läggning hemlig för sin familj är en direkt reaktion på det hotfulla klimat som råder för HBTQI-människor i Sydkorea.
- De vill inte erkänna att något som ’gay’ eller ’lesbisk’ ens finns.
- Jag tror att Koreas regering och det koreanska samhället försöker att sudda ut oss helt, säger hon. - Media pratar ofta om ‘Bromance’ (브로맨스) eller ‘Girl crush’ (걸크러쉬) när de pratar om kärlek eller förälskelse mellan två män eller två kvinnor. De vill inte erkänna att något som ’gay’ eller ’lesbisk’ ens finns.
J kan se klara förbättringar i hur regeringen skulle kunna arbeta för att göra livet lättare för HBTQI-människor i Sydkorea. - Jag vill se vårt samhälle acceptera mångfald, säger hon. - För att kunna skapa den här kulturen behöver vi ge tillgång till queer-vänlig utbildning för skolor och familjer. För att ge tillgång till sådan utbildning behöver i en antidiskrimineringslag. Vi behöver också erkänna samkönade äktenskap.
Soldado: “IDAHOTB är för mig en dag av värme och möten med aktivister som kämpar mot transfobi och homofobi varje dag, året om.”
Soldado Kowalisidi är en trans- och intersexaktivist som numera bor i Ukraina. 2016 fick han lämna allt bakom sig och fly från sitt hem i Sibirien på grund av den förföljelse han utsattes för i egenskap av transman i Ryssland. Attacker på HBTQI-personer i Ryssland är något som sker alldeles för ofta. Det senaste, och mest avskyvärda, exemplet är hur homosexuella män i Tjetjenien kidnappas och torteras.
- Fem gånger misshandlades jag brutalt mitt på gatan av grupper av statligt backade ’aktivister’.
Soldados erfarenheter skiljer sig inte från det här. - Fem gånger misshandlades jag brutalt mitt på gatan av grupper av statligt backade ’aktivister’. 2016, när den ryska säkerhetstjänsten FSB sett till att både jag och mitt initiativ för transpersoner var helt maktlösa, och de som attackerade mig hotade att döda mig, flydde jag mot en osäker framtid i Ukraina.
Soldado fortsätter nu med sin aktivism i Ukraina, men tar sig också tid att arbeta som volontär för Amnesty. Han har träffat sin partner, och gift sig med honom och skapat ett lyckligt hem. Men när Ukrainas regering nu avslår hans asylansökan och hotar att utvisa honom till Ryssland är det uppenbart att Soldados problem är långt ifrån över.
Men han håller hoppet uppe. Och vill säga det här om den 17 maj: “IDAHOTB är för mig en dag av värme och möten med aktivister som kämpar mot transfobi och homofobi varje dag, året om. Det är ett tillfälle att förstärka rösterna på de aktivister som i dagsläget inte har möjlighet att prata öppet i media.”
