nyhet av Diakonia

”Vi är värda hela världen och lite till”

Laura och Jorge arbetar båda för att stoppa våldet mot kvinnor på i Nicaragua.

Att intervjua kvinnor som utsatts för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld är bland det svåraste i mitt arbete. Jag blir lika arg och ledsen varje gång. Arg för att män världen över tar sig rätten att förtrycka kvinnor, att genom slag och kränkningar begränsa kvinnors frihet. Att säga: jag bestämmer över ditt liv, över din lycka.

Ledsen för att det känns så hopplöst. För även i Sverige, som är ett av världens mest jämställda land på pappret, dödas kvinnor av personer som de ofta haft en nära relation till. En person som har sagt sig älska dem.

I Nicaragua är våldet mot kvinnor ofta barbariskt; misogynt. Jag skulle kunna berätta för er om Marta som blev slagen i huvudet med en stekpanna, om de våldtäkter kvinnor på landsbygden utsätts för när de arbetar på åkrarna utan sällskap av en man, om små flickor vars kroppar sälj för en spottstyver och om mord på kvinnor som bestämt sig för att lämna en våldsam man.

Men jag vill inte fastna i det. I stället vill jag berätta om de människor jag mötte på norra atlantkusten i Nicaragua, hos vår samarbetsorganisation Asociación de Mujeres Indígenas de la Costa Atlántica (AMICA). För hur jobbigt det än var att lyssna till deras erfarenheter, och hur arg och ledsen det än gjorde mig, så var känslan av systerskap starkare.

– Vi har rätt till halva makten säger hon nu helt självklart. Och vi tänker inte ge oss förrän det är verklighet.

Jag vill berätta om Rosalinda som sedan 18 års ålder jobbar för kvinnors rättigheter. Som berättar hur hennes man tvingade henne att gå några meter bakom honom för att visa respekt och hur hon en dag bestämde sig för att de mönster av våld som hon sett sin egen mamma utsättas för, inte skulle upprepas.

– Vi har rätt till halva makten säger hon nu helt självklart. Och vi tänker inte ge oss förrän det är verklighet.

Jag vill berätta om 19 åriga Jorge som sedan han var liten har följt med sin mamma på möten hos AMICA och nu gått en kurs om genus och våld. Hur han spelar fotboll med andra ungdomar och i pausen berättar för dem om deras rättigheter, att han pratar om hur stereotypa könsroller leder till våld. Att ingen människa tillhör en annan. Att kärlek inte handlar om kontroll. Och att vi kan leva ett liv utan våld.

– Jag hänger med ungdomarna. Vi snackar och skrattar. Dom lyssnar på mig för vi har liknande erfarenheter säger han.

Jag vill berätta om Laura som bestämde sig för att ändra strukturerna i sin familj och i sitt bostadsområde. Hon var trött på att se våldet upprepa sig i generation efter generation; kvinnor som inte kunde lämna våldsamma män på grund av kulturella stigman och ekonomiska faktorer.

– Vi är inte beroende av dem, männen, för att vara lyckliga, säger hon. Det vi behöver är oss själva. Vi behöver vara hela och starka. Därför måste vi ta hand om oss själva och förstå att vi är värda bättre. Vi är värda hela världen och lite till, säger hon.

Tårarna har ibland varit nära men stödet och värmen kvinnorna emellan är starkare.

Vi skjutsar Laura till hennes hus, fortsätter sen på den skumpiga vägen mot Bilwi, på väg hem. Vi är alla trötta. Tystnaden och mörkret omfamnar bilen. Vi har skrattat och pratat hela dagen. Tårarna har ibland varit nära men stödet och värmen kvinnorna emellan är starkare.

Dagen efter träffar jag Dennis som också var med på resan. Han har arbetat för AMICA i tre år.

– Det här jobbet är svårt, säger han. Vi träffar kvinnor som har utsatts för hemska saker och ibland vill man bara ge upp. Men sen, efter ett tag när man träffar dem och ser dem le och leva igen, då vet man att allt är värt det.

Taggar

Jämställdhet Mänskliga rättigheter